Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aepyornis-ön
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helt enkelt skrek. Molnen lågo alldeles nere på ens
hufvud, och regnet föll som om himlen höll på att ramla
ned, och som om de ofvanför firmamentet hölle på
att ösa ut vatten. En stor svallvåg kom rullande fram
till mig som en orm af eld, och då gaf jag mig af.
Så kom jag att tänka på kanoten och sprang ner till
den, då vattnet fräsande rullade tillbaka; men den hade
försvunnit, jag undrade då hur det gått med ägget,
och trefvade mig fram till det. Det var i bästa
välmåga och fullständigt ur äfven de vildaste vågornas
räckvidd, så att jag satte mig ner och kröp i hop
bredvid det för att ha sällskap. Gud! sådan natt
det var!
»Stormen var förbi före morgonens inbrott. Det
fanns inte en molntrasa kvar på himlen när dagningen
inträdde, och utefter hela stranden funnos bitar af
bräder uppkastade — hvilka voro så att säga de åtskiljda
skelettdelarna af min kanot. Det gaf mig likväl något
att göra, ty med tillhjälp af dem och af två trän, som
stodo tätt bredvid hvarandra, riggade jag upp ett slags
skyddsskjul mot oväder åt mig. Och den dagen
kläcktes ägget ut.
»Det kläcktes ut, min bästa herre, medan jag sof
och hvilade mitt hufvud emot det. Jag hörde en dunk
och kände en skakning och satte mig upp, och då
höll äggets ända på att pickas sönder och ett konstigt
litet brunt hufvud att titta ut på mig, ’Gud!’ sade
jag, ’du är välkommen’; och med litet svårighet kom
han ut.
»Han var en vacker liten vänlig unge, i början
så stor ungefär som en liten höna — mycket lik de
flesta andra unga foglar, endast större. Hans
fjäderbeklädnad var smutsbrun till en början, med en slags
grå hufva öfver den, hvilken snart föll af, och knappast
några fjädrar — snarare, en sorts dunhår. Jag kan
knappt uttala hur glad jag var åt att se honom. Jag
skall säga er att Robinson Crusoe inte gör alls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
