- Project Runeberg -  Naturvetenskaplig humor. Ett nytt slags noveller /
98

(1896) [MARC] Author: H. G. Wells With: Karl af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Aepyornis-ön

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

98

AEPYORNIS-ON.

ömse sidor den morgonen. Han pickade efter den
och tog ett grabbtag i den, och jag gaf honom en
duns i skallen för att fä honom att släppa taget. Och
då for han pä mig. Gud! —

»Det här gaf han mig i synen.» Mannen visade
på sitt ärr. »Sedan sparkade han mig. Alldeles som
en vagnshäst. Jag steg upp igen, och då jag såg att
han ännu inte slutat, så gaf jag mig till att ränna
med armarna öfver ansiktet. Mén han rände på sina
drumliga ben fortare än en kapplöpningshäst, och
fortsatte att hamra på mig med sparkar som från en
slägga, och slog ned på min nacke med sin
spetshacka. Jag rusade till lagunen, och gick ner uti den
ända till hakan. Han gjorde halt vid vattnet, ty han
hatade att fä sina fötter våta, och började att häfva
upp ett skrän, någonting liknande en påfågels, endast
hesare. Han slutade med att strutta upp och ned för
stranden. Jag medger att det gick mig i magen, att
se den välsignade fossile spela herre där. Och mitt
ansikte och hufvud voro ett enda blödande sår och
min kropp — nå, som ett géle af blånader.

»Jag beslöt att simma öfver lagunen och att lämna
honom ensam litet, tills affären lugnat sig. Jag
klättrade upp för det högsta palmträdet, och satt där och
begrundade alltsammans. Jag tror, jag aldrig, hvàrken
förr eller senare, känt mig så sårad af något. Det var
kreaturets djuriska otacksamhet. Jag hade varit mer
än en bror åt honom. Jag hade kläckt ut honom,
uppfostrat honom. En stor, drumlig, antikverad fågel!
Och jag — en mänsklig varelse, tidehvarfvens arftagare
och allt sådant där.

»Jag trodde, att han efter en tid också själf skulle
börja se sakerna i den belysningen och känna sig litet
sorgsen öfver sitt uppförande. Jag tänkte, att om jag
kanske fångade några små nätta fiskbitar och ginge
liksom tillfälligtvis till honom och erbjöde dem, så skulle
han kanske bli snäll igen. Jag behöfde någon tid för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:51:02 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nathumor/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free