- Project Runeberg -  Naturvetenskaplig humor. Ett nytt slags noveller /
149

(1896) [MARC] Author: H. G. Wells With: Karl af Geijerstam
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det märkvärdiga fallet med Davidsons ögon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DET MÄRKVÄRDIGA FALLET MED DAVIDSONS ÖGON. I 5 I

Han såg sig omkring i alla riktningar. »Jag skulle
kunna svära på, att det var Bellows. Hvarför kan du
inte visa dig, som det anstår en karl?»

Det föll mig in, att han måste plötsligt hafva
blifvit blind. Jag gick rundt om bordet och lade min
hand på hans arm. Jag har aldrig i mitt lif sett en
man så öfverraskad. Han sprang bort ifrån mig och
kom tillbaka i en försvarsställning med ansiktet alldeles
förvridet af rädsla. »Gode gud!» ropade han. »Hvad
var det?»

»Det är jag — Bellows. Fördöme det,
Davidson !»

Han hoppade till, när jag svarade honom, och
stirrade — hur skall jag uttrycka det? — alldeles tvärt
igenom mig. Han började tala, ej till mig. utan till
sig själf. »Här midt på ljusa dagen, på en öppen
strand. Ingenstans att gömma sig.» Han såg sig vildt
omkring. »Här! Jag är borta.» Han vände sig
hastigt om och sprang rakt in på den stora
elektromagneten — så häftigt att han, som vi sedermera funno,
fick svåra kontusioner på axeln och kindbenet.
Härvid tog han ett steg tillbaka och utropade nästan med
en snyftning: »Hvad i herrans namn har kommit åt
mig?» Han stod, hvit af fruktan och våldsamt
darrande, med högra handen klämmande samman den
vänstra armen, där denna hade kommit i kollision
med magneten.

Nu var jag häftigt upprörd och skrämd.
»Davidson», sade jag, »var. inte rädd.»

Han blef oroad af min röst, men inte så häftigt
som första gången. Jag upprepade mina ord i så fast
och klar ton som jag förmådde. »Bellows», sade han,
»är det du?»

»Kan du inte se att det är jag?»

Han skrattade. »Jag kan inte ens se, att det är
jag själf. Hvar fan befinna vi oss?»

»Här», sade jag, »i laboratoriet,»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:51:02 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nathumor/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free