Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men så, pang, pang, slog han till mig så att jag ramlade
omkull och tappade mina blommor. Det var rysligt
ett så’nt språk han förde. Det var det brutalaste
överfall utan anledning. Se på min kind. Se på
min näsa. Jag kunde inte förstå det. Han måste ha
varit full. Innan jag hämtat mig från min
överraskning hade han tygat till mig så här. Jag var
i livsfara och måste försvara mig. Det är alltsammans,
herr domare, fast jag måste säga till sist att jag inte
kan nog förvåna mig. Varför sa’ han att han var
rövarhövding? Varför anföll han mig så där utan orsak?»
Sol Witberg fick alltså en gratislektion i konsten
att ljuga inför rätta. Han hade ofta från sin domarestol
tåligt åhört sådana lögnhistorier och förvrängningar,
men för första gången riktades de nu mot honom
själv, och han satt ej längre i polisdomstolen med
rättstjänare, polisbatonger och fängelseceller bakom
sig.
»Herr domare», utbrast han, »aldrig har jag hört
en sådan ramsa lögner rabblas upp av en sådan fräck
lögnare ...»
Watson sprang upp.
»Herr domare, jag protesterar. Det tillkommer er,
herr domare, att avgöra vad som är sant eller osant.
Det där vittnet är här för att avge vittnesmål om
vad som faktiskt har tilldragit sig. Hans personliga
åsikter om saker och ting i allmänhet och om mig
hör inte alls hit.»
Domaren rev sig i huvudet och blev förargad på
sitt flegmatiska sätt.
»Det där är alldeles riktigt», förklarade han. »Jag
förvånar mig över er, mr Witberg, som gör anspråk
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
