Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
deras middag. Och så julklapparna. Ska vi vänta till
1 morgon eller dela ut dem i kväll?»
»På julafton för all del», lydde mannens åsikt. »Vi
kalla ihop hela besättningen vid åtta glas; jag ger dem
en klunk rom överlag och sedan får du ge dem
presenterna. Kom nu med upp på däck. Det är kvavt
här nere. Jag hoppas att Lorenzo kan åstadkomma
bättre resultat med sin dynamo; utan fläktarna blir
det inte mycket sova av i natt, om vi måste ligga
här nere.»
De gingo genom den lilla salongen. Solen höll på
att gå ner, och då det lovade att bli en klar tropisk natt.
Med fock och storsegel saxade åt ömse sidor gled
Samoset makligt fram över det blanka havet med
fyra knops fart. Genom maskinrummets skylight hörde
de ett taktfast dunkande. De gingo akterut, där
kapten Dettmar med ena foten på relingen höll på att
olja patentloggen. Vid ratten stod en lång
söderhavs-vilde, klädd i vit tröja och rödt ländskynke.
Boyd Duncan var ett original. Så tyckte
åtminstone hans vänner. Ganska förmögen behövde han
inte göra annat än att sköta sin bekvämlighet, och
han hade valt att resa världen omkring på avlägsna
och högst obekväma vägar. För tillfället hade han
sina egna åsikter om korallrev, delade alls icke
Darwins mening därvidlag, hade uttalat sin åsikt i flera
uppsatser och en bok och var nu återigen ute och
red på sin käpphäst, kryssade av och an på
Söderhavet i en liten yacht på trettio ton och studerade
revformationerna.
Hans hustru Minnie Duncan ansågs också för ett
original så till vida som att hon med förtjusning
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
