Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktern. »Styvhala klyvarens lovartskot och gå över
stag!» kommenderade han.
Men sedan begick Boyd Duncan ett missgrepp. Han
hoppade överbord.
Då han kom upp, såg han en glimt av bojens
brän-nare som hade tändts automatiskt då den träffade
vattnet. Han samm dit och fann att Minnie hade nått
den före honom.
»Hallå», sade han, »jaså, du söker svalka?»
»A, Bovd!» svarade hon och lade sin våta hand
* J
på hans.
Brännaren slocknade, den hade antagligen tagit skada
på något sätt. Då de lyftes av en blank våg, vände
Duncan sig om och tittade efter Samoset som
skymtade dunkelt i mörkret. Inga lanternor syntes till, men
där rådde larm och förvirrring. Han hörde kapten
Dettmar överrösta de andras rop.
»Jag måste säga att han tar sig god tid»,
brummade Duncan. »Varför vänder han inte? Där går
hon nu ...»
De hörde gnisslet av blocken då seglet gick över.
»Det var storseglet», mumlade han. »Han
stagvän-der tvärsemot min tillsägelse ...»
De lyftes åter upp på en våg, om och omi gen,
innan de kunde urskilja Samosets styrbordslanternas
avlägsna gröna ljus. Men i stället för att stå stilla,
till tecken att yachten höll på att närma sig dem,
började den röra sig tvärsöver deras synfält.
Duncan svor. »Varför hålls den drummeln där
borta?» frågade han. »Han har ju sin kompass, och
han vet var han har oss.»
Men det gröna ljuset — det enda de kunde se och
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
