Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som de endast sågo då de voro på toppen av en
våg — avlägsnade sig alltjämt för dem, medan det
gled fram åt lovart och blev allt dunklare och
dunklare. Duncan ropade högt och upprepade gånger,
och varje gång hörde de, men mycket svagt, under
pausen kapten Dettmar ropa ut kommandoord.
’ »Hur kan han höra mig då han för ett sådant
oväsen?» sade Duncan i ogillande ton.
»Han väsnas för att inte besättningen skall höra dig»,
svarade Minnie.
Det var något i hennes tvärsäkra ton som väckte
hennes mans uppmärksamhet.
»Vad menar du?»
»Jag menar att han inte gör något försök att dra
upp oss», fortfor hon i samma lugna ton. »Han
kastade mig överbord.»
»Misstar du dig inte nu?»
»Hur är det möjligt? Jag stod vid relingen och såg
efter om det skulle bli mera regn. Han måste ha
släppt ratten och smugit sig bakom mig. Jag höll
mig fast med den ena handen. Han grep om min
fria hand bakifrån och slängde mig över. Det var illa
att du inte visste det, annars skulle du ha stannat kvar
ombord.»
Duncan brummade, men sade ingenting på flera
minuter. Det gröna ljuset ändrade riktning.
»Hon har vändt», sade han. »Du har rätt. Han går
med flit en lov omkring oss och styr kurs åt lovart.
Om jag har vinden emot mig kunna de aldrig höra
mig. Men det är inte värdt att ge sig...»
En lång stund ropade han med korta pauser. Det
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
