Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den tropiska solen gick upp på en molnfri himmel.
Ingenting syntes till. Samoset var bortom
horisonten. Då solen steg högre rev Duncan i tu sina
pyjama-byxor och fasonerade dem till två röda turbaner.
Doppade i havsvatten försvarade de dem mot solhettan.
»Då jag tänker på julmiddagen, blir jag sannerligen
arg», sade han, då han märkte att hans hustrus ansikte
började få ett oroligt uttryck. »Och jag vill att du
skall vara närvarande då jag gör upp saken med
Dettmar. Jag har alltid varit emot att fruntimmer
åse slagsmål, men det här är en annan sak. Det är
en avstraffning.»
»Jag hoppas att jag inte slår sönder mina knogar på
honom», sade han efter en stund.
Middagen kom och gick, och de drevo vidare, de
voro medelpunkten i en cirkel av havsvatten. Den
döende passadvindens milda bris svalkade dem, och
de sänkte och höjde sig enformigt på blanka
sommarvågor. En gång höll en guniefågel utkik på dem och
kretsade omkring dem en halvtimme med
majestätiska svängar. Och en gång sköt en stor rocka, som
var tjugu fot tvärsöver, förbi dem på några meters
avstånd.
I solnedgången började Minnie yra och jollrade
tyst som ett barn. Duncans min blev vild, medan
han lyssnade, och i sitt sinne välvde han planer hur
han bäst skulle kunna göra slut på den annalkande
dödskampen. Och medan han planerade och de lyftes
upp av en större våg, lät han blicken glida ut över
havet och fick se något som kom honom att ropa till.
»Minnie!» Hon svarade ej och han ropade ånyo
hennes namn i hennes öra med all den stryka han
Nattens barn.
113
8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
