- Project Runeberg -  Nattens barn och andra berättelser /
121

(1920) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

rekognoscerade liksom han för att kunna rapportera,
liksom han måste rapportera, att de stött på varandra.

Han åtrade sig, red ett stycke innanför
skogsbry-net och tittade åter fram. Denna gång såg han en
liten bondgård midt på slätten. Där syntes inga
tecken till liv. Ingen rök virvlade upp från skorstenen,
inga höns eller kalkoner skrockade och kråmade sig.
Köksdörren stod öppen, och han tittade så länge och
skarpt in i den svarta öppningen att han nästan tyckte
att en bondhustru borde visa sig där när som helst.

Han slickade frömjölet och dammet från sina torra
läppar, rätade upp sig till kropp och själ och red i
det flammande solskenet. Ingenting rörde sig. Han
red förbi huset och närmade sig väggen av träd och
buskar utmed åkanten. Han var som förhäxad av
en enda tanke: att en snabb kula skulle borra sig
in i hans kropp. Det kom honom att känna sig
bräcklig och försvarslös, och han hukade sig ner i sadeln.

Han band hästen vid skogsbrynet och fortsatte vägen
hundra meter till fots tills han kom till ån. Den var
tjugu fot bred, utan märkbar ström, sval och
inbjudande, och han var mycket törstig. Men han väntade
i sitt lummiga gömställe med ögonen riktade på den
andra strandens träd. För att göra sin väntan mindre
outhärdlig slog han sig ner och lade karbinen över
sina knän. Minuterna gingo, och hans spänning lättades
småningom. Till sist tänkte han att det icke var någon
fara, men just som han ämnade skilja grenarna åt
och luta sig ner till vattnet, varseblev han att
någonting rörde sig i buskarna på andra stranden.

Det kunde vara en fågel. Men han väntade. Åter
rörde det sig i buskarna, och sedan delade de sig

121

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:10:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nattenbarn/0127.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free