Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flög graciöst efter myntet. Båda voro i luften på
samma gång Det var en vacker syn. Sovereignen klöv
vattnet, och på samma punkt, nästan samtidigt stöp
gossen i, nästan utan ett plask.
»Från de svarta pojkarna, som sågo på med snabbare
ögon än vi, kom ett utrop. Vi stodo alla vid relingen.
Säg mig inte att en haj nödvändigt måste vända
sig på rygg. Det gjorde inte den här. I det klara
vattnet sågo vi alltsammans, så högt som vi stodo. Hajen
var ett väldigt odjur, och med ett nafs högg han pojken
midt i tu.
»Det hördes ett mummel bland oss — jag vet
inte vem det kom ifrån, det kanske var från mig.
Och sedan blev det tyst. Miss Caruthers var den
första som sade något. Flon var blek som döden.
»Jag... jag kunde aldrig tro...» sade hon och
skrattade ett kort, hysteriskt skratt.
»Hon uppbjöd hela sin stolthet för att behärska
sig. Hon vände sig hjälplöst till Dennitson och sedan
till den ene efter den andre. Hennes ögon hade ett
uttryck av skräck, och hennes läppar skälvde. Vi
voro brutala — å, det förstår jag nu, då jag tänker
tillbaka på det. Men vi gjorde ingenting.
»Mr Dennitson», sade hon, »Tom, vill ni inte hjälpa
mig ner?»
Han ändrade icke riktningen av sin blick, som var
den svartaste jag någonsin sett i en mans öga, och
han blinkade inte ens. Han tog en cigarrett ur sitt
fodral och tände den. Kapten Bentley harskade sig
obehagligt och spottade över relingen. Det var allt...
detta och så tystnaden.
»Hon vände sig om och gick med fasta steg nedåt
T36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
