- Project Runeberg -  Nattens barn och andra berättelser /
203

(1920) Author: Jack London Translator: Ernst Lundquist
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ifrån, och unge Winn vågade ej förlora henne ur sikte.
Han tog till och med ut sina rev för att höja sig
fortare. Uppåt, uppåt bar det, tills duvan, lydande
sin instinkt, sänkte sig och slog till det som hon antog
vara den förföljande fiendens rygg. En gång var
tillräckligt, ty då hon ej märkte något liv i
maskinens släta tygyta upphörde hon att flaxa på ett ställe
och sträckte ut på sin kurs österut.

En brevduva kan åstadkomma en ofantlig
hastighet, och Winn revade åter. Och ånyo fann han till sin
belåtenhet att han hade starkare fart än duvan. Men
denna gång gav han hastigt ut en del av sina revade
bärplan och saktade sig i tid. Nu visste han att han
kunde bestämma över jakten, och nu fick han en
slagdänga på läpparna, som han omedelbart fortfor att
gnola då och då under hela den övriga luftfärden.
Orden lydde: »Det går styvt, det går styvt, vad sa’
jag ? Det går styvt.»

Det var i alla händelser inte bara att gå på. Luften
är även i bästa fall ett ostadigt medium, och alldeles
oväntat, i skarp vinkel, kom han in i en luftström,
som han kände igen: det var den luftens golfström som
böljar fram genom draghålet Golden Gate. Hans
högra vinge träffades först av den — en plötslig,
skarp knuff som lyfte och krängde om monoplanet
så att det hotade att kapsejsa. Men han seglade
förståndigt sog med »lösa skot» och hastigt, men icke
för hastigt ändrade han sina vingspetsars vinklar,
sänkte det horisontala förrodret och svängde över
det vertikala akterrodret för att mota vindens stötar.
Då maskinen åter låg på rätt köl och han visste att
han helt och hållet var i den osynliga strömmen,

203

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:39:39 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nattenbarn/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free