Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
Sieid, som suttit i ett hörn af rummet
fram, knäföll för Baronessan ocli bad’i det
hon fattande hennes bägge händer, tryckte
dem till sitt bröst: O! bästa Friherrinna
—- älskade Seraphine nu måste du äfven
sjunga. — Baronessan svarade: Hvarpå
tänker du Ad elbe id! — huru skulle jag väl
våga låta vår virtuos höra min obetydliga
röst! — Det var intagande att påse huru
hon som ett fromt blygt barn med
nedslagna ögon och högtrodnande kinder kämpade
mellan sin håg att sjunga och misstroendet
till sig sjelf. —r Man kan tänka, huru jag
bönföll, och då hon nämnde små
Kurland-ska folksånger, upphörde jag ej med mina
böner* förr än hon, sträckande fram den
vänstra handen, försökte några toner på
instrumentet liksom till inledning. Jag ville
lemna henne plats vid fortepiano’t, men
hon tillät det ej, utan försäkrade, att hon
ej var i stånd att taga ett enda riktigt
ackord, och att just derföre skulle hennes
sång utan accompagnement taga sig rätt
illa ut, och låta ganska stapplande. Nu
började hon med rena klara silfvertoner och
en djupt ur hjertat trängande röst en sång,
hvars enkla melodi bar fullkomligt
stämpeln af dessa folksånger hvilka så klart
framlysa ur själens inre, att vi i det sken
de utgjuta kring oss måste erkänna vår
högre poetiska natur. En hemlighetsfull
trollkraft ligger i textens obetydliga ord, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
