Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergs-mannen, det öde som fört honom till
Fahlun.
Men likväl kände han sig, stående på
dörrtröskeln en obemärkt främling, olycklig,
tröstlös, öfvergifven, och önskade att
han dödt innan han sett Ulla Dahlsjö
emedan han nu likväl måste förgås i
kärlek och längtan. Han förmådde icke
vända sina blickar från den hulda jungfrun,
och när hon nu sväfvade helt nära förbi
honom, ropade han med sakta bäfvande
röst hennes namn. Ulla vände sig om
och blef varse den stackars Elis, som
glödande röd i ansigtet stod der med
nedslagna ögon — orörlig — och ur stånd
att frambringa ett ord.
Ulla nalkades honom och sade med
ett vänligt småleende: Ack! ni är väl en
främling min vän! det ser jag på er
sjömansklädnad! — Nå! — hvarföre står ni
der på dörrtröskeln. — Kom in och gläd
er med oss. — Med dessa orden tog hon
honom vid handen, drog honom in i
salen och räckte honom en fylld bägare:
drick, sade hon, drick min vän, ett gladt
gästfritt välkommen. Elis var till mods
som om han drömt en förtjusande herrlig
dröm, ur hvilken han snart måste
uppvakna, för att då känna sig gränslöst
olycklig. Mekaniskt tömde han bägaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
