Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. På högfjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommaren glöda de omogna bären högröda, och på hösten äro
de gula, stora och svällande.
När vi gå och kliva på fjällvidden och våra fötter
sjunka ner i snåren, kan det hända, att vi spritta
till av att någonting rör sig nere vid våra fötter. Det
hörs ett kort, ängsligt pipande, vi se en rätt stor,
spräcklig fågel flyga upp och några små, ulliga kräk gno
omkring i snåren. Vi ha stött på en fjällripas bo och skrämt
upp hönan och ungarna. Ripmamman brukar ofta släpa
sig framför den, som har skrämt upp henne, det är, som
om hon ville, att människan skulle ge akt bara på henne
och låta ungarna vara. Riporna leva på de många bären
och på knopparna och bladen av dvärgbjörken; därför
kallas dvärgbjörken också för ripris.
Den lilla gråa, oansenliga ängspiplärkan har också
sitt bo på marken i videsnåren, där hon låter höra sitt
pipande zip-zip. Ett annat fågelläte, som man ofta får
höra, då man strövar på den öppna vidden, är det
klagande ropet av fjällpiparen. Hanen och honan sitta då
på var sin sten, rätt långt ifrån varandra, och ropa gällt
sitt enformiga läte, som låter ty-ry. Så flyga de upp, men
snart slå de ned på ett par andra stenar och ropa på samma
satt. Det ser jämt ut, som om de vore i en förfärlig oro, för
att de tappat bort varandra och därför måste skrika så där.
Ofta ser man på fjällheden små upptrampade stigar,
som gå åt alla möjliga håll; att det är något djur,
som åstadkommit dem, förstår man lätt. Ser man noga
efter, finner man, att stigarna leda till en håla under en
sten. Och mycket riktigt, nu kryper det ut från hålan
ett litet lustigt djur, så stort ungefär som en större råtta
men med en lurvig päls, som är brokig i smutsgult och
svart. Det är fjällemmeln. Sticker man fram en käpp mot
honom, så skäller och piper han och biter i den med stor ilska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
