Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. På högfjället
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bara vore ett växtbarn och att de två bladen vore
hjärtbladen. Men vi taga den i handen, och se! mellan bladen
sitter ju ett hänge med dun, sådant som videbuskarna
ha; och så förstå vi, att den där lilla växten egentligen
har anspråk på rang, heder och värdighet av buske. Den
kallas »dvärgvide», och den skulle vara en lagom stor
buske åt Tummeliten.
Medan vi äro här uppe på åsen, måste vi också njuta
av utsikten. I sydost ha vi Snasahögarna, som äro ganska
nära och därför se så väldiga ut; bakom dem sticker
Storsylen fram med en svart, spetsig topp ovanför en skinande
vit sida. Så vända vi oss åt öster — där känna vi
genast igen vår gamla vän Åreskutan. Hon reser sig som
en fin, blå pyramid mot horisonten, och på hennes
sluttning syns Mörvikshummeln som en rund knöl. Skutan
står så fri, inga höga fjäll har hon omkring sig, det är
därför vi se henne så väl, hon tronar som en ensam drottning
över hela nejden.
Det har funnits en tid men för oändligt länge sedan,
då Åreskutan inte stod så där ensam. Då genomdrogos
dessa trakter av sammanhängande fjällkedjor med svindlande
höga toppar. Men de flesta av dessa berg förstördes
så småningom; frosten sprängde sönder dem i stenar och
grus, och detta sköljdes bort av bäckarna och floderna.
Det, som nu är kvar och bildar denna vida högslätt, är
liksom bara rötterna av de forna bergen. Att dessa kunde
så förstöras är inte så underligt, ty de bestodo av en sorts
skiffer, som var ganska lös. Här i Storlienstrakten går
man ofta förbi bergväggar, där, stenen är så lös, att man
med bara händerna kan plocka sönder den. Men
Åreskutan är uppbyggd av hårdare sten, och därför har hon
kunnat stå kvar som en återstod av väldiga försvunna
fjällmassor. Hon har alltså skäl att föra sig stolt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
