Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giftverkan och vana
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vägrar att uppsuga den erbjudna arseniken, så att
giftätaren ständigt måste gripa til] större doser blott
för att få infört i kroppen det ringa kvantum, som
han behöver. Aven andra djur, t. ex. hundar och
höns kunna på samma sätt genom småningom
stegrade doser förmås att utan skada förtära kvantiteter,
som ursprungligen varit ofelbart dödande, och även
här synes skyddsprincipen vara densamma som hos
människan; det vanda djurets tarmkanal vägrar att
släppa det införda giftet in i kroppen, och
huvudmassan utföres därför med exkrementen.
En helt annan princip använder den mänskliga
organismen när det gäller att oskadliggöra
verkningarna av morfinet. Av detta underbara ämne
kan redan o,2 gram räcka till för att vålla
dödsfall, och dock har man påträffat morfinister, som
dagligen förtärt 5,5 gram. Även djur kunna göras
till morfinister och visa då alldeles samma
symptom av morfinhunger som människan; så anföres
det att en hund, som vants vid morfin, med synbar
oro avvaktade tiden för den dagliga insprutaingen,
och en annan forskare (Lewin) berättar om en
morfinvand duva, som varje dag, när injektionstiden
nalkades, oroligt flaxade honom tillmötes. Genom
en lång serie försök med sådana morfinister ifrån
djurvärlden har man kunnat fastställa, att
motståndskraften i detta fall beror därpå, att den
morfin-vanda organismen erhåller förmågan att på
kemisk-fysiologisk väg förstöra den största delen av det i
kroppen införda morfinet. Medan en vanlig normal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
