Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Carl von Linné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Även ett annat av det vetenskapliga geniets
karaktärsdrag, nämligen sinnet för det underbara,
förefinnes starkt utvecklat hos Linné. Den
Hora-tianska satsen nil admirari: att man ingenting bör
beundra, om man vill bevara själens jämnvikt, är
än i dag kälkborgarnes levnadsvisdom; men för
naturforskningen är just förmågan att falla i undran
över företeelserna en livsens källa, som låter
tankens bleka hy förbytas i skär och tindrande
friskhet. När det om ett geni med så väldig resning
som Goethe sades att han hela livet igenom förblev
ett barn, så grundade sig detta omdöme säkerligen
icke minst på den nu berörda själsegenskapen; och
även hos Linné är denna böjelse att med barnets
ointresserade vetgirighet betrakta den omgivande
världen ett av de mest utmärkande dragen.
Härmed sammanhänger även hans starkt utpräglade
natursinne, som trots all olikhet i övrigt låter Linné
framstå som andligen befryndad med Rousseau.
Denna naturhänförelse, som i grunden är ett
germanskt drag, återfinnes redan hos de tyska
mystikerna; medan ännu Eri gena, i överensstämmelse
med kyrkofädernas lära, stämplar beundran för
naturen som en synd, lika svår som
äktenskapsbrott, ger t. ex. Jakob Böhme sin naturdyrkan
luft i följande vackra ord: »Du skall aldrig finna
en bok där du kan få tillfälle att så utforska den
gudomliga visheten som om du går på en
grönskande och blommande äng; då skall du se, lukta
och smaka guds underliga kraft, fast det blott är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
