Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Växternas vinterskydd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hösten sjunker under + 5 gr., upplöses stärkelsen
och förvandlas till socker, så att hela växtligheten
här i norden under vintern utmärker sig för en
ovanligt stor sockerrikedom. På våren, när
temperaturen stiger, förvandlas nu sockret återigen till
stärkelse, som så småningom förbrukas vid
bildningen av nya växtdelar, vid andningen o. s. v.
Finns det nu något samband mellan den på
senhösten försiggående sockerbildningen och den ökade
motståndskraft mot köld, som växterna äga om
vintern? Redan det faktum, att man genom att låta
sockerfattiga blad uppsuga sockervatten genom de
avskurna stjälkarne högst väsentligt kan öka deras
motståndskraft mot köld, är ju ett talande
vittneshörd för ett sådant antagande, men för att kunna
förstå, huru sockret kan åstadkomma denna verkan
måste man ha någon kännedom om de inre
processer, som äga rum när en växt stelfryser och när
den förfryser. Detta är nämligen två helt olika ting,
ty ett stelfruset blad kan efter upptöandet mycket
väl befinnas vara levande, behöver alltså icke vara
förfruset d. v. s. dött.
När ett blad stelfryser, bildas det naturligtvis
is i dess inre, men denna isbildning äger icke rum
i själva cellerna, utan i de håligheter som
överallt i växtvävnaderna, men särskilt rikligt i blad
och bark, förefinnas mellan cellerna. Här avsätta
sig de första iskristallerna på de mot
cellmellanrummen vettande cellväggarne, och varje sådan
iskristall verkar, så länge frysningen pågår, som ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
