Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om kärleken, döden och det eviga livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om man så vill. De äga ingen far, ingen mor, ingen
kärlek, intet kön, men de äga det eviga livet.
Så har protozoernas liv runnit fram från den
dag, då livets första gnista tändes, och så skall det
fortfara tills kölden en dag kommer att dräpa livet
på vår jord. Men från de odödlige, okönade
protozoerna har under tidernas lopp grenat ut sig
metazoernas, de dödliga könsdjurens stora stam,
vars högsta telning nutidsmänniskan utgör. Samma
underbara spel av krafter, som ur nebulosans
enformiga töcken frambragt solar och månar och som
en gång på havsbottnen tände livets första gnista,
har ur protozoernas ensartade rike alstrat den
övriga skapelsen i dess mångfald och fullkomlighet.
När det gäller ett solsystems bildning kalla vi de
skapande krafterna gravitation, när det gäller livets
uppkomst, kalla vi dem fysiska och kemiska krafter,
och när det gäller den organiska skapelsens
fullkomning, heta de kärlek och död.
Dock, helt och hållet hemfallna åt förgängelsen
äro metazoerna icke. Även i dem finnes ett något,
som icke skall dö, men det är icke själen, icke
anden, icke vad rätt du tänkt eller vad skönt du
drömt. Det är den embryonala substansen.
Blomman som trampas ned vid vägkanten,
dagsländan som födes om morgonen och är död om
kvällen, och människan, som mest av allt rädes
dödens vacuum, alla bära de inom sig denna
embryonala substans. Blomman har spirat upp ur ett
frö, som mellan hopfällda hjärtblad inneslöt den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
