Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Specialiseringens faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under sådana omständigheter har det onekligen
sitt intresse att erfara, vad den exakta vetenskapen
för närvarande anser sig veta angående de orsaker,
som vållat att så många en gång livskraftiga
växt-och djurarter under tidernas lopp dött ut.
Det har redan antytts, att människan bevisligen
spelat en avgörande roll vid vissa djurarters
försvinnande. Men i dessa fall är det ju strängt taget
icke fråga om en djurarts utdöende, utan om dess
utrotande. och dessutom är del i stort sett endast
den av penningbegär och vinningslystnad drivna
kulturmännniskan, som utfört och ännu utför ett
sådant förstörelseverk. Under den period, som
närmast föregick istiden, fanns det i mellersta
Europa en hel rad av ståtliga däggdjur, som
numera äro utdöda eller åtminstone försvunna från
Europa: elefant, mammut, noshörning, grottbjörn,
grottlejon, vildhäst, jättehjort o. s. v.; man har
stundom velat ge människan skulden för dessa
djurarters försvinnande, men noggranna
undersökningar synas med säkerhet ge vid handen, att
människan endast i två fall — när det gäller
elefanten och noshörningen — medverkat som en
förstörande faktor, men att i alla dessa fall de
avgörande orsakerna varit andra. Om man bortser
från de underliga jättefåglarna på Nya Zeeland
och Madagaskar, som verkligen synas ha utrotats
av infödingarna, gäller det som allmän regel, att
den vilde mannen ej nedlägger mer villebråd än
som behövs för att stilla hans hunger, medan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
