Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Specialiseringens faror
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
av machairodernas sabeltänder: det ökade försvaret
kompenserades genast av en förbättring av
anfallsvapen. Men när bältdjuren slutligen dukade under
i tävlingskampen och fullkomligt utrotats, då var
även rövarnas sista timme slagen. Under jakten på
de tröga och till självförsvar oförmögna bältdjuren
hade sabeltänderna ej haft något intresse av att
utveckla eller ens bibehålla sådana egenskaper, som
krävas, när det gäller att uppspåra, smyga sig på,
fasthålla och gripa ett byte; för sådana egenskaper
hade de ingen användning, och torde följaktligen
ej heller ha ägt dem. Å andra sidan lade
tandbyggnadens ytterligt långt drivna specialisering
hinder i vägen för en ändring med hänsyn till
näringsförvärvet. Så kom det sig, att denna den
stoltaste av alla rovdjursstammar dog ut, medan de
jämnåriga, men mindre specialiserade lejon- och
tigersläktena ännu leva kvar.
Om denna uppfattning, som i sin här återgivna
formulering först framställts av zoologen Brandes,
är riktig, så är tydligen även sabeltandens
undergång en process av väsentligt annan art än
individens åldrande och död. Aven om den individuella
döden ytterst har sin grund i den vittgående
vävnadsdifferentiering, som gör sig gällande hos alla
högre organismer, och så till vida även kan sägas
bero på en långt driven specialisering, så äro dock
de senila symptomen hos en organism något helt
annat än den styvhet i organisationsformen, som
ofta synes vara dödens förebud hos en art.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
