Den punkten allena ibland wåra författningar, som rörer Landthandelen, är wärd all upmärksamhet. Icke får en handlande fara omkring i landet och sälja ut sina waror, ej eller Landtmannen köpa up något af sina grannar och föra til stads, eller betjena dem med några waror från staden tilbaka.
Om grannen ej wil blifwa hans Commissionaire, måste han sjelf, ofta för en bit flinta och en aln tobak, företaga sig en 2 ā 3 dagars resa til staden, til äfwentyrs i brådaste andetiden. Hwem är då, som skal betala honom sin resa? hade hans granne fått drifwa liten handel med de nödwändigaste waror, så hade han undgåt denna tidsspilla; men efter det warit förbudit, kan jag ej annat, än skrifwa denna förlust på sjelfwa författningens Conto.
Jag måste beklaga, at den samma ej blifwit noga efterlewad: men finner ock efter ömaste öfwertygelse, detta lagbrott hafwa räddat åtminstone en fjerdedel af Riket från ödesmål.
At på detta ställe lägga en så stor sak, som denna är, i full dag, låter nu ej göra sig. Jag wil blott lämna Läsaren anledning, at tänka något på hänne.
Hela Sawolax, Tawastland och Carelen ligga långt afsides från några städer. Spannemål och Viktualier äro deras waror, för hwilka de ifrån städerna förse sig med salt och andra behof. Nu köpa de förmögnare up af sina grannar, som sjelfwa icke hafwa hästar eller kunna komma til stads dessa waror, och förse dem med sina nödtorfter tilbaka.
At wara de fattigas Commissionaire åtager sig ingen, och at göra
räkning med 50 ā 60 stycken, är ingen i stånd til. Hade altså denna
Landthandel icke blifwit föröfwad, skulle Riket sakna deras waror, och
de fattiga i hunger och lättja sätta lifwet til. Blifwer icke waran
eftersökt, stannar tilwerkningen aldeles af, och hwart tager då den
Nationale winsten wägen?
