Product-Placatet hindrade utlänningar, at med någon fördel besöka de mindre Stapelstäderna, då de ej uti dem af egna Producter kunde afsätta hela laddningar och med andra waror ej fingo wara assorterade. Få af dessa städer woro, som hade af egna Exporter hela Skeps-laddningen, därföre måste de säljas i de större Stapel-städerna. Holländaren och Ängelsman fick intet mera förse dem med salt, ej eller lönte det mödan, at segla med barlast til Portugal efter det samma, utan måste det äfwen köpas från de större.
Är icke det märkeligt, huru handelen drog sig ifrån det öfriga af Riket på några få ställen. Namnet af Stapel-städer war wäl qwar; men gagnet för de flästa werkeligen bårta.
Det hade dock gått någorlunda an med wår handel, om hälst utlänningen fått i de största städerna idka en fri handel, och genom täflan mota inrikes egennyttan. Men han finner föga sin uträkning därmed, sedan han aldeles blef stött utur salt- handelen, som då föll i några få medborgares händer, i hwilkas wälbehag det stod, at förse Riket med denna Wara eller ej, och til hwad pris dem behagade.
Antalet af köpare för wåra Exporter minskades således. Tilwerkningarne stannade qwar i tilwerkarenas händer, eller såldes til Exporteurerna med förlust. Förlusten trängde en stor del ägare från sina egendomar, som måste falla i Exporteurernas händer, eller gjorde de förra skattskyldiga hos de senare.
At afhjelpa detta onda, blef Järn-Contoiret inrättat, som skulle lemna förlag åt fattiga Bruks-ägare, då järnet förlorade sitt wärde; men antingen det fallit i de fattigas eller förmögnares händer, är allom bekant.
Redbara myntet föll wid Banco Transports Sedlarnas utfärdande i Banken. Importerna kunde då ej betalas med pengar, eller något redbart mynt utföras til deras afbetalning, utan alt måste ske genom Wäxlar på Exporter, som för hela Kronans och Rikets rörelse måste tagas utur få händer, och hwilka därföre kunde föröfwa med Wäxlarna et fullkomligt enwälde. Handels-friheten blef således undertrykt, och jag wet icke, om man därföre hafwer fog, at blott skylla personer. Saken war så stäld, at friheten skulle förloras.
"Om Cæsar och Pompejus (säger Montesqviou) hade tänkt som Cato, hade
wäl andra däremot tänkt såsom Cæsar och Pompejus. Och på et annat
ställe säger han: när man bårtgifwer heders-namn, wet man grant hwad
man gifwer; men lägger man också magten därtil, så kan man aldrig
säga, huruwida den kan sträckas."
