Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af senaten (Italiens öfverhus), lios hvilken jag blifvit rekommenderad
af en landsman i Paris, visserligen kosmopolit, men med det mest
bottenärliga svenska hjerta i verlden, — jag menar den svenska
vetenskapens och konstens frikostige beskyddare, generalkonsul
Letter-stedt. Senator Vigliani mottog den ensamme främlingen på det mest
förekommande sätt, gjorde sig underrättad 0111 våra förhållanden,
talade med förtjusning om prins Oscar och hans intresse för Italiens
sak, huru han under fyra timmar öfvervarit en debatt i parlamentet,
huru han i Nizza räddat en fru och hennes barn ur ögonskenlig
lifs-fara genom att hejda hennes skenande häst, och han blef högeligen
öfverraskad, då jag meddelade honom, att samme prins var en skald,
som belönats af vår Svenska Akademi, och som riktat vår literatur
med värdefulla öfversättningar. Klockan nio, aftonen innan jag
lem-nade Turin, stod den gode senatorn plötsligt framför mig i min
bostad, Gud vet, huru han fått reda på den. Tusen frågor
uppkastades nu, och jag besvarade dem så godt jag kunde.
Representationen, tryckfriheten, tidningarna, norska frågan, skandinavismen, —
allt var på tapeten, och jag slet ofta ondt, då jag, ovan vid dessa
frågor, skulle söka att redogöra för dem på ett främmande språk.
Bättre gick det, när vi kommo till vetenskap och literatur. Sedan
jag rentvått vårt språk från misstanken att vara en dotter af tyskan
och sökt visa dess ställning i den skandinaviska språkstammen,
började jag prisa dess fördelar och skönheter, dess literatur och
böjlighet för poesi, och detta gick i en ständig stegring, ända till dess jag
väckte något tvifvel genom påståendet, att svenskan var mäktig att
återgifva äfven de antika versslagen. Uppmanad att med något prof
styrka min uppgift, började jag deklamera först »Nattvardsbarnen»
och sedan Malmströms »Angelika», så långt jag kunde, — och allt
till min åhörares fulla, belåtenhet. Att jag nämnde om Bottigers,
Kullbergs och Lovéns öfversättningar af de italienska skalderna,
faller af sig sjelft. Något som högeligen förvånade signor Vigliani,
hvilken sjelf ilr literatör, var vår brist på dramatisk poesi och vår
fattigdom inom det rent episka området. Sjelf skulle han, om han vore
svensk, ovilkorligen behandla Carl den tolfte, en af de mest tragiska
personligheter han kände i historien.
Försedd med ett smickrande rekommendationsbref till Rom från
den vänlige senatorn, begaf jag mig i går till det gamla Genova.
Jernvägen mellan Turin och Genova lar vara ett mästerstycke i sitt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
