Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(le öfversta trapporna skreko tvenne unga döttrar, hvilka förmodligen
älskade vår lugne vän med allt annat än lugna känslor; i nedersta
förstugan skrek donnan sjelf värre än alla de andra, med håret i
oordning och tårar på kinderna; ute på gatan skreko padronen och
hans åsna om återseende vid hangården, — och der urladdade sig
sedan padronens kärlek på det mest passionerade sätt: bäst han
stod, började nämligen hans ögon blänka, och i ett 1111 for han som
en tiger öfver vår alldeles oförberedde kamrat, grep med det
kraftigaste tag fatt i hans skäggiga kinder och kysste honom sålunda
gang på gång med en häftighet, som på det kostligaste sätt
kontrasterade mot den andres lugna ohjelplighet. Mannen är
*scarpel-Uno», marmorarbetare, och hado i sin gröna ungdom roat sig med
att knacka sönder skallen på en kamrat, på hvilken hans heder tvang
honom att utöfva »vendetta» for någon förolämpning. Sedan hämnden
var verkstäld, rymde han, var i några år borta, medan saken
glömdes, kom så tillbaka till Roma som en stadgad man, gifte sig, har
fullvuxna barn och ett stort hus, förtjenar penningar och är en bland
de aktningsvärdaste personer i vår trakt, vänlig och städad, samt
frisinnad och ilsken på den pålliga reaktionen, så att det formligen
gnistrar af honom, när vi någon gång språka om den politiska
ställningen. Att han slagit ihjäl en menniska är visserligen högst sorgligt,
och hela detta mordväsende är en mycket mörk sida i Romas inre
historia.
Men om ett så förfärligt brott, som det att beröfva sin nästa
lifvet, på något ställe i verlden skulle kunna ursäktas, så är det här,
hvarest det är rent af omöjligt för den förorättade att få rättvisa på
annat sätt, än att han sjelf utkräfver den. Folket har en ordentlig
fasa för att blanda sig i de viirf, som åligga den menskliga Justitia
att handhafva, emedan man aldrig är säker, att icke skyldiga och
oskyldiga, parter och vittnen blandas om hvarandra och behandlas
fullkomligt enahanda, d. v. s. med det strängaste och sjelfsvåldigaste
skräckvälde, af den här på stället absolut blinda gudinnan. Nej,
d eoltello», knifven, är det enda, som kan skaffa ett sken af rätt.
Derför kan man aldrig förmå sig att förfölja en mördare: hvem vet,
0111 icke den fallne förtjent sitt öde? Deremot förföljer man och
af-straffar ögonblickligen en tjuf, hvilken i romarens ögon är en lika
föraktlig varelse som en drucken, och för en sådan går man alltid
med afsky ur vägen; icke ens de franska soldaternas talande före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
