- Project Runeberg -  Ett år i södern. Bilder från Italien /
128

(1883) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dömen hafva liäriitiniian kunnat rubba den äkta romarens
instinktlika vämjelse för det tillstånd, som de gamle försinnligade — icke i
den ädle Bacchus, utan i den råa Silenus. Man måste dock
med-gifva, att i allt detta ligger något af naturlig adel, af medfödd
liög-sinthet, som innebär löfte om en stor och vacker framtida utveckling,
när bildningens ljus får tränga hit klart och oförfalskadt.

Nu hvilar ett tjockt och andligt mörker öfver hela folket, och i
synnerhet i socialt och politiskt hänseende röjer sig en slapphet, som
sannerligen är högst sorglig att iakttaga. Detta visar sig synbarligast
i dessa dagar, då Italien genomgår en så farlig och märkvärdig kris.
Romarne voro i början af Garibaldis expedition idel eld och låga;
man väntade och hoppades, ilan svärmade som hela verlden för
denne vårt tidehvarfs obestridligen största persoidighet, denne riddare
utan fläck och tadel, nästan öfvermensklig i sin ideala, oegennyttiga
sträfvan, denne poet, som diktade med svärdet, denne fattige man,
som tog och skänkte bort konungariken; — och nu, när han, drifven
af hemliga intriger, skjuter öfver målet, när han som ett såradt lejon
blindt rusar in bland sina egna ungar och det enda hopp, som står
honom åter, såvida han vill bibehålla åtminstone skenet af sin förra
oupphinneliga storhet, är att falla i en strid, der han måste duka
under, — nu vänder man honom ryggen och fördömer honom utan
skonsamhet. O, hvilket offer på den franska egoismens altare! Jag
har alltid tyckt om fransmännen, och jag älskar dem nog ännu såsom
folk. ilen det upprör mig, när jag 0111 aftnarne ser rödbyxorna i
starka patruller, med påskrufvade bajonetter och förmodligen patroner
i piporna, vandra omkring på Romas gator och vakta ett folk, som
är så beskedligt, att det visserligen icke skulle röra sig förr, än
Garibaldi stod utanför portarne. Den presterliga surdegen har så
genomträngt hela folket, att det kommer att bchöfvas en förfärlig
uppskakning för att fil lif i det slumrande Roma. Då ville jag knapt
vara här, ty man kunde bli tagen för fransos, när en ny »Siciliansk
aftonsång* utbryter. De första offren skullo dock alltid bli de påfiiga
gensdarmcrna. Under sådana förhållanden och i en slik omgifning
tackar man af hjertat Gud, att man är född i ett fritt och lugnt
land, der man har rätt att först lugga sin nästa i tidningarna och
sedan dricka brorskål med honom i all vänskap, utan att bevakas
af sbirrer, viipnado till tiindcrna, eller af främmande knektar, som
sparka efter en och hånande härma den andliga öfverhetens välsig-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:02 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ncritalien/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free