- Project Runeberg -  Ett år i södern. Bilder från Italien /
151

(1883) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

som sett dem födas. Och sist, när Ave Maria ringde, då slog
hvilans och belöningens timme för oss; då satte vi oss ned vid det
rikligaste, förträffligaste och billigaste middagsbord med livar sin
ordinär vattenkaraff framför oss, men fyld af en saft, som skulle kunnat
framlocka ett leende af belåtenhet på sjelfva sorgens panna. Då
började diskussionen om, hvad vi skådat, först i konst och så i natur,
dit vi äfven räknade ortens vackra flickor, och så blef tonen allt
ömmare och mera dityrambisk, tills vi sist på små osynliga vingar
ilade bort och helsade på den, som hvar och en bäst »likede» här
i verlden. Efter en kort promenad samt anteckningar i dagboken,
var dagens arbete förbi, och klockan nio sofvo vi den rättfärdiges
sömn, för att följande morgon klockan fem, oftast vid bländande
månsken, vara utom stadsporten och någon stund derefter uppe i
bergen helsa den uppgående solen.

Så måtte forna tiders målare ha känt det, när de vandrade
omkring i Italien. Numera är detta ej vanligt. Också betraktades vi
med misstänkta eller åtminstone undrande blickar, men ofredades
aldrig. Kanske gälde denna undran min värde reskamrat,
norrmannen, ty med alla sina goda egenskaper hade han ett fel, — han var
för lång. Dessutom var han för resan iklädd grå rock, gråa
linnebyxor och gråa sommarskor, hvadan han såg ut som ett långt, grått
streck, när han kom klifvande i denna skrud. Italienarne voro
formligen rädda för honom; men när han tog fram skinnpungen med
guldslantarne och såg på dem med vänliga ögon och talade till dem
en italienska med throndisk brytning och gaf drickspengar som en
furste, — då blef han herren, och jag nedsjönk till en resebetjents
skepelse.

Imellertid hade hösten kommit. Det blåste kallt i bergen och
regnade. Intet under, att jag fann det mindre behagligt att ånyo
anträda resan till fots, isynnerhet som vi hade 00 miglier eller
ungefär 10 svenska mil till vår närmaste station på hemvägen. Sedan
vi derför studerat allt, livad Perugia hade att bjuda oss, sutto vi en
morgon klockan fyra i en beqväm vettura och körde i rykande fart
med tre hästar genom den mörka höstmorgonen ned utför Perugias
höga kulle. När det dagades, befunno vi oss i ett herrligt
berglandskap med skiftande dalar och kullar, odlade sträckor och höjder,
betäckta af den grannaste ekskog. Långt nere till höger blänkte det
som ett band af silfver i morgonsolen: det var Laeus Trasimenus,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:02 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ncritalien/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free