- Project Runeberg -  Ett år i södern. Bilder från Italien /
153

(1883) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

<lcr i våra (lagar alstras flet vin, som ofta utgör det enda, en turist
vanligen lär att känna af Orvietos märkvärdigheter.

Vi togo in i »AJbergo delle belle Arti» hos signora Pontani,
enka efter en arkitekt, som utgifvit ett värdefullt arbete öfver Rafaels
byggnader. Det var den fetaste qvinna jag ännu har sett; hon var
rund som sitt eget stora matbord, och hon var vänlig och välvillig
öfver all beskrifning. Men sedan vi ackorderat med henne om priset
och betalt vår skjuts, gjorde vi med ens en högst öfverraskande och
nedslående upptäckt: vi egde i den ofvan nämnda skinnpungen icke
mera ([var än två och en half scudi — tio riksdaler, midt i den
vildaste italienska landsbygd, 84 miglier aflägsna från Roma. Det var
en ljuflig utsigt! Hungern rasade i inelfvorna, enkan Pontanis
herrliga middag doftade i matsalen; men jag föresatte mig, att ej en bit
skulle gå öfver mina läppar, förr än en förnuftig finansplan var
uppgjord. Tusen förslag korsade min hjerna, — att gå upp till
biskopen eller kommendanten för att låna, att hyra ett positiv och taga
oss fram med musik, att bli cicerone åt någon rik engelsman eller
dylikt. Till slut vann kamratens förslag bifall: i hvarje italiensk stad
finnes ett »JSLonte di Vietu», en pantlåneinrättning, der hans silfverur
nog skulle skafla minst fem scudi; med dessa skulle en af oss resa
till Roma, medan den andre var qvar i Orvieto som borgen hos
gumman Pontani. Då min norske vän erbjöd sig att bli gisslan och
dessutom tilläde: »såvida vi ej få mynt från Roma, hvarom jag redan
skrifvit», — då tog jag honom om lifvet. så långt upp jag kunde
nå, och arm i arm tågade vi ut till den kostliga måltiden, der vi
uppassades af en lång, ståtlig »garzone», korporal vid nationalgardet,
samt drucko sjuårigt Orvieto, en nektar, som vår mustascherade
uppassare förklarade endast finnas i hans runda värdinnas källare.
Skall jag beskrifva dig, huru det smakade? Skall du kunna fatta
det onämnbara, uttryckt i ord?... Har du någonsin smakat äkta
Cap Constantia med sin obeskrifligt fina druf- eller russin-smak?
En enda gång har jag gjort det, och då kallades det »vin från
Ma-riedal»: det var nämligen produceradt hos vår svenske generalkonsul
på Cap i hans egna vingårdar på ett landtställe med det ärliga
svenska namnet. Ungefär så smakade denna Orvietodrufva, ej det
ringaste liknande den saftsoppa, som i Roma utbjudes åt främlingen
nnder detta namn. Men der var en väsentlig skilnad: man drack
Cap-vinet ur små spetsglas, då vi deremot hvälfde i oss Orvieto som

y9blom, Ett ar i södern. 10

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:02 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ncritalien/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free