Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nordliga sluttning Yiterbo är beläget, gick vägen upp och ned genom
en mängd småstäder af äkta italiensk typ, såsom Capranica och ännu
mer det bland splittrade vulkaniska klyftor underligt belägna Sutri.
Man åker på detta sätt förträffligt, med en hojtande postiljon på
ryggen af den högra stånghästen; men behaget förminskas betydligt
genom dessa postiljoners oförskämda tiggeri vid hvarje station. Till
slut blir man dock förhärdad emot deras pockande anhållan om
penningar. Vid middagstiden befunno vi oss på höjderna vid Baccäno,
der jag första gången njöt af den herrliga anblick, som fröjdar den
nordifrån kommande främlingen: der låg den romerska Campagnan,
stor och ödslig, med Sabiner- och Albaner-bergen till venster och
hafvet till höger. Midt på den oändliga slätten höjde sig ett niiult,
högrest föremål, som till och med såg stort ut i jemförelse med de
angränsande bergen: det var S:t Peters kupol. Så stor hade han
aldrig sett ut för mina ögon som i det ögonblicket.
Klockan fyra voro vi framme vid Porta del Popolo, och efter en
stunds dröjsmål voro passen åter viserade. När konduktören, en stor,
välmående, brunhyllt herre, framräckte pass-qvittot åt mig, dröjde
han med en betydelsefull blick och utbrast slutligen: sujnorc,
o la buonci mano? — Han begärde drickspenningar! Nu tyckte jag,
att oförskämdheten gick något för långt, hvarför jag med en blick,
ett konungarike värd, svarade honom, att en så välfödd och så
välklädd signore som han skulle skämmas att tigga af en fattig målare,
»un povcro pittorc», — hvarpå jag med en stolt åtbörd slängde min
rensel öfver axeln och vandrade af uppåt Pincio, följd af
handklappningar och bifallsrop från en liten trädgårdsmästare och några feta
munkar, livilka varit mina reskamrater.
Om en stund stod jag i mitt hyggliga hem igen, helsad med
stormande jubel af maestron, signoran och de båda hundarne. Så
slutade min märkvärdiga resa till Umbrien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
