Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Berninis kolonnader samt genom den lilla undangömda Porta
Cava-leggieri och upp efter stadsmuren till Porta San Panerazio, livarpå
vi efter några ögonblick stå vid ingången till villan.
Villa Doria Pamfili är den största bland de romerska villorna
— och i många fall äfven den vackraste; åtminstone skulle jag
utvälja henne för min räkning, om ett val stode mig till buds.
Omkretsen af hennes vidsträckta parker utgör många miglier. När man
under en nybygd, i förtroende sagdt ganska smaklös, triumfbåge
vandrat öfver den högsta, numera kala delen af det berg, hvarpå
hon är aidagd, blir man genast gripen vid åsynen af den till höger
framstrykande Paulinska vattenledningen, genom hvars bågar man
ser små taflor, än med Soraete, än med S:t Peter till hufvudbild,
medan rika oranger och väldiga aloer bilda förgrunden i den yppiga
scenen. Längre fram på den platå, der sjelfva villan är belägen,
mötes man af herrliga stenekar med mörk och tät, men tillika varm
och välgörande grönska, sådan som Claude Lorrain så mästerligt
vet att framställa emot den klara, djupblå romerska luften. Högre
upp bilda lagrar, lärkträd och myrten förtjusande små grupper,
mellan hvilka kaskadernas vattenperlor på ett underbart sätt glittra i
solskenet.
Men villans högsta stolthet och glans är den ädla, högstammiga
pinieskogen, hvilken öfver den rikaste gräsmatta lyfter i höjden sina
egendomliga, parasolformiga kronor. Det är ett sus uppe i de der
kronorna, som på ett rörande sätt påminner om den djupa tonen
i våra tallskogar, när en sakta vind sveper fram öfver topparna.
Dock — hemma har denna ton alltid förefallit mig dyster, mollartad
och gripande; här förnimmer jag mera en stilla, ljufiig och
välgörande melankoli, som icke upprör, utan tvärtom lugnar. Kanske
kommer det deraf, att »la seconda primavera» på gräsmattan
framlockat anemoner, från hvilka ögat icke kan slita sig lös, och med
hvilka minnet leker; eller kommer det deraf, att den ståtliga
anblicken mellan piniernas och stenekarnas stammar öfver Campagnan
och bergen med S:t Peter i förgrunden ger både taflan och känslorna
en mera lugn och ideell stämning, som klingar i ett högtidligt dur.
Ja, här ville jag gerna lefva och dö. Skulle vi icke bygga oss
en liten stuga der nere i den lilla undersköna dalen med de lummiga
sluttningarna å båda sidor och utsigten uppåt de terassformigt
ordnade vattensprången, hvilka till slut komma till ro här i den lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
