- Project Runeberg -  Ett år i södern. Bilder från Italien /
165

(1883) [MARC] Author: Carl Rupert Nyblom
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

(len världsberömda Aurora, finnes anbragt al fresco i taket. Äfven
denna gång var lyckan med, och det dyrbara konstverket led ieke
minsta förfång af den våldsamma gästen, hvilken nu befinner sig
liggande på ett bord med påskrift om den oersättliga förstörelse, den
varit nära att anställa.

Vi togo hemvägen till fots öfver S:t Peters plats. Just som vi
voro i närheten af obelisken, började stora kloekan att klämta på
det ursinnigaste, en blåklädd förridare störtade öfver torget,
trumman ljöd vid franska högvakten, soldaterna kommenderades på knä
vid sina gevär: alltsammans gälde påfven, som återkom från sin
promenad. Vi voro de enda lefvande varelser på platsen, och vagnen
for oss tätt forbi. Naturligtvis helsade vi, men derfor belönades vi
också med påfvens välsignelse, gifven på det sedvanliga viset med
två upplyftade finger, hvilka bcskrifva någon krumelur i luften. Detta
var ju en alldeles »apparte Förnöjelse», hvilken i den kalla och
blåsiga aftonen gjorde oss åter muntra och krya för hemmarschen.

När jag kommit hem, helsade jag på signoran, för hvilken jag
med triumferande min berättade, huru jag på S:t Petersplatsen fått
emottaga påfvens enskilda välsignelse. Medan jag berättade mitt
iifventyr, blefvo gummans drag allt allvarligare, och när jag slutat,
utbrast hon:

»Santisima Madonna, signore! Det går aldrig väl.»

»Men hur då?»

^Ni gjorde väl tecknet emot honom?»

»Hvilkct tecken?»

»Jo, så här!» sade gumman och knöt handen, under det
hon behöll pekfingret och lillfingret utsträckta som ett par horn
emot mig.

»Och livad betyder allt detta?» frågade jag slutligen otålig.

•»Eh, siynore, il Santo Pciilre c mi yettatore», den helige fadren
har onda ögon, och derför måste man möta deras förtrollning med
något tecken, som upphäfver den. Ett sådant tecken är det, som
jag visat, såvida ni ej vid urkedjan har en dubbelspetsig korall för
att afvända faran af onda ögon. Ingen romare eller romarinna
mottager påfvens välsignelse, utan att i all stillhet knyta näfven i
byxfickan eller kjortelsäcken. Må blott intet hända er, signore! — Åh,
dessa främlingar, som ingenting begripa!» muttrade hon för sig sjelf,
medan hon gick ifrån mig.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:02 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ncritalien/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free