Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
drifna målningar och maniererade skulpturarbeten. Uiulcr dess hvalf
saknas aldrig bönfallande och lyssnande, ty de goda fädren äro
lysande vältalare, och sådana predikningar, som der vankas, får man
ej höra på något annat ställe i Roma. Kyrkan liknar med sin prakt
och sin andliga kommers en stor Vår Herres audienssal, der
jesuiterna äro tjenstgörande kammarherrar, artiga, slipade, vältaliga,
löftesrika och intagande!
Nu var kyrkan på det mest bländande sätt illuminerad, alla
platser voro upptagna, och man fick med möda en liten fläck att hålla
sig på invid en pelare af »gicillo antico» eller äkta antik, gul
marmor. Då allt var i ordning, kora påfven, vandrande i all ödmjukhet
till fots från sakristian upp till högaltaret. Det var sista gången jag
hade tillfälle att se honom. Han såg som vanligt glad och fryntlig
ut, ögonen glänste af samma milda låga i det vackert formade
huf-vudet, och samma godmodiga min hvilade på de runda, fylliga
läp-parne. Nu förrättade han ändtligen en handling, värdig en folkens
herde och fader. Han frambar hela den katolska verldens
tacksamhet till Gud för det tillryggalagda året och lyste frid och välsignelse
öfver menskligheten. Hans stämma var klar och ljudelig, så att hvarje
ord i den latinska ritualen klang godt och rent genom hvalfven. Och
nu uppstämde hela den församlade menigheten den Ambrosianska
lof-sången: »Te dcum laudamus». O, hvilka mäktiga, gripande toner!
Det var andra gången de smögo som underbara, öfverjordiska andar
in i hjertat på mig och satte dess doldaste iibrer i darrning. Med
hela min själ instämde jag i sången, likasom jag deltagit i
tacksägelsen och välsignelsen, och jag var glad inom mig åt det vänliga minne,
den gamle, godo Pius IX qvarlemnadc. När han efter ceremoniens
slut försvann genom den knäböjandc mängden, nickade jag nästan
rörd mitt enskilda lilla farväl till den hvita gubben, som en gång
likväl gått i spetsen för den tidsenliga utvecklingen i Europa och af
alla frihetens vänner helsats med jublande glädje. Farväl, gamle
hedersman, under hvars spira jag lcfvat ett af mina lyckligaste
lcfnads-år! Måtto du snart och i stillhet få liigga ditt grånade och pröfvade
liufvud till ro! Addio!...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
