Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unga att rent af i national-ekonomiskt intresse resa ut och vara borta
ett eller annat år, för att återvända rika på aldrig bleknande
minnen och aldrig bristande erfarenhet för lifvet. Nå ja, man får här
öfva sig i ännu en dygd, nämligen att i all ödmjukhet stoppa sin
pipa i säcken och vara höflig; men det kommer sig helt enkelt
der-af, att man är son af ett litet och fattigt folk, hvilket nere i den
stora myrstacken väger så oändligt litet. Jag vet nog, att det
mången gång svider, när det gäller fosterlandet och dess ära och man
nödgas tiga infor öfvermakten. Men skall jag säga min mening? Jag
tror, att just detta gör obeskrifiigt godt åt en ärlig svensk, ty såsom
sådan har man af naturen ett ganska lyckligt anlag att öfverdrifva i
tankar, ord, begär och gerningar, och derför är det godt, att
nödvändigheten någon gång lägger lock på de lätt uppkokande svenska
känslorna...»
Men nu har jag ej öra längre äfven för den vackraste
föreläsning. Jag står på en gränspunkt i lifvet. Förr och nu, minne och
hopp, dröm och verklighet mötas i mitt hjerta, der tvenne känslor
sammansmälta i en forunderlig blandning: smärtan att skiljas från
mina drömmars land, Italien, och fröjden att återse hemmet, mina
förhoppningars och min verksamhets vinkande bygd. Det klingar
stilla inom mig i ljufva, underliga toner: återseende, återseende!
Presten i den Evangeliska kyrkan yttrade påskdagen några ord, hvilka
viil ingen af hans åhörare kände djupare än jag: »Keine Freude der
Welt kann mit der Freud« des Wiedersehens vergleicht werden*.
Och nu på fullt allvar, — farväl Italia! Det är femton
månader sedan jag i januari-kylan höll mitt intåg i Hesperidernas
lustgård genom Augusti triumfport vid Susa. Hvad jag är detta
välsignade land skyldig i alla möjliga hänseenden, skall väl bli mig fullt
klart, då jag en gång åter kommit in i hemlifvets vanor och tänker
tillbaka på denna min lyckligaste och sorgfriaste tid såsom på en
poetisk dröm. Då skall jag rätt kunna finna, hvad det gifvit mig,
och då — jag är derom säker — skall jag visserligen ega anledning
att tacka Gud för den lyckan att ha skådat mina ungdomsdrömmars
land, lefvat dess lif, deltagit i dess fröjder, känt dess lidanden,
svärmat med dess förhoppningar och drömt bland dess minnen. Under
detta lif har jag dock lärt åtminstone en sak i grund, och det är —
att älska gamla Sverige, det hårda, men kära fosterlandet, som gjort
mig ömhjertad, hvarje gång jag här nere funnit en påminnelse om
Xyblom, Ett är i södern. 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
