Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
diska hjertan upprördes, när Francesco en gång som stek serverade
»lodole», lärkor, hvilka allmänt ätas i Italien och anses som en
läckerhet, Francesco hade blott ett fel, att han för mycket älskade vår
värds utmärkta hemgjorda vin, Vino di Campagnano (från hans
landt-gård några mil norr om Roma, således i egentligaste mening ett vino
nostrano, eftersom det producerades af egaren och tärdes af honom).
Dervid bistods han troget och med förtjusning af sina bordsgäster,
för hvilka ett par stora karaffiner vanligen ej förslogo till en vanlig
måltid. Men denna böjelse delades, som sagdt, af Francesco, blott
att han i smyg och i vådliga qvantiteter sörjde för sina behof.
Följden blef en florshufva, som regelbundet slog ut i blomning i kökets
dunkel och ensamhet, då »il padrone» reste på landet, men som en
gång råkade visa sig i all sin otymplighet i dagens ljus. Dock —
dragom en slöja öfver den scen, då Jupiter tonans utbröt i blixt och
dunder öfver den hvithårige syndaren! Det var i sanning en syn för
gudar...
Då värden var ogift, förrättades värdinnans pligter af en ung
brorsdotter — en fullkomlig skönhet, ehuru liten till växten, en äkta
romarinna ut till fingerspetsarne både i friheter och i beroende af
konventionela bruk och vanor — med hvilken vi gjorde de herrligaste
utflygter, förda af Carmine och de stolta fuchsarne än inom, än utom
den eviga staden, än för att bese något, som sjelfva romarbarnet ej
kände till, än för att enligt landets sed blott göra en »giro», en
promenad rundt omkring på de af den fina verlden besökta platserna
för att se och kanske äfven, livad la signorina angick, låta sig ses.
Ibland foljde en manlig kusin, som var advokat, med oss, men som
han, oaktadt sitt vackra hufvud, ej var synnerligen rolig, sågo vi
helst, att han uteblef, hvaremot det var en högtid, när il sindaco
sjelf kunde göra oss den äran och glädjen.
Under inflytande af all denna vänlighet och välvilja påminde
författaren sig under djup rörelse sin forna bostad uppe på höjden af
Monte Pincio och sin gamla värdinna, signora Mariuccia Pellegrini,
som icke visste någon gräns för sin moderliga tillgifvenhet, och som
«ist en vacker dag öfverraskades, sysselsatt med att i smyg laga hans
benkliider. Ett besök i den gamla bostaden hörde till hans första
vandringar. Nu bodde der en turk, som rymt för att undgå
krigstjänst, men för öfrigt var allt sig likt, utom att den gamla signoran
dött och blifvit efterträdd af cn strålande ung skönhet, samt att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
