Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
Under tiden kommo Harald och Valborg in.
Serena“, sade Harald, när hon slutat bönen, “du kan
tycka, att det är bara fjäsk, för nu är du rik och jag
fattig, men det måste fram ; jag har varit mycket elak
emot dig. Kan du förlåta mig?“
“Tack, Harald, det var snällt af dig, att du inte mera
vill vara stygg emot mig. Jag har allt många gånger
varit ledsen, men nu är jag så glad, och nu ska vi alltid
vara goda vänner.“
Öfverenskommelsen bekräftades af dem alla, och då
en stund därefter herr och fru Lindahl inträdde, blefvo
de angenämt öfverraskade af att se den glädje, som
syntes på allas ansikten, och ännu gladare, när de fingo
höra anledningen.
Det blef en högtidlig, fridfull stämning i den lilla
familjekretsen, en sådan, som sällan hvilat däröfver, och
när den mörka vinteraftonen inträdt, var det ljusare än
vanligt i deras hjärtan, och stjärnorna, som blickade in
igenom de af frost glittrande rutorna, hviskade till
hvarandra, att det finnes en stjärna på jorden, som lyser
klarare än de, och det är kärlekens stjärna strålande i
sorgens natt.
VI.
AFSKEDET.
Det var en tidig vårmorgon. Bäckarna, befriade ur
sina isbojor, hoppade med glädtiga språng öfver
stenarna, björkskogen skiftade i brunt och det ljusaste gröna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
