Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
landet var hindrad att genast tillträda egendomen. Nu
var han emellertid återkommen och hade tillsagt Serena
att möta sig i Göteborg, därifrån de högtidligt ville
göra sitt intåg på Örnaholm. Innan dess ville Lindahls,
som redan tillräckligt lidit af den mindre fine mannens
uppförande, vara borta, men det gick icke lätt att slita
sig lös från allt hvad man sedan barndomen vuxit fast
vid.
Afskedsstunden kom, och med möda kufvande sin
egen smärta sökte herr Lindahl lugna sin hustru, som
vid hans arm gick ner för trappan.
I den rymliga förstugan möttes de af godsets folk,
som mangrant samlats för att säga sin omtyckte
husbonde och hans familj ett sista farväl, och här tjänade
det till intet att ens försöka lägga band på sina känslor.
Småbarnen hade plockat sippor, som de räckte åt
fröknarna, ’kvinnorna kommo med honungsburkar och
präktiga ostar, männen hade hela knippen med vildt.
Det var ett nigande, ett tackande och ett snyftande,
som aldrig ville sluta. Alla skulle fram, alla trycka
herrns och fruns händer, barnen hängde fast i hennes
kjolar.
Aldrig få vi en sådan husbonde, aldrig mera ett
sådant herrskap. Det blir andra tider nu; en hård man
kommer i stället för vår rättskaffens patron. Vi få
aldrig mera som det varit.“ Så mumlades och sorlades
omkring dem, ända tills herr Lindahl blef så pass herre
öfver sin röst, att han kunde säga något.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
