Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 ;
Hur är det fatt, lilla fröken“, frågade han och såg
på henne så forskande, som väcktes äfven hos honom ett
minne.
I detsamma kom en stor, svart hund springande
utför berget. Så snart han varseblef Valborg, spetsade
han öronen och rusade häftigt skällande emot henne.
Tag bort hunden, er stygge hund, han biter ihjäl
mig!“
Skräcken förlamade henne så, att hon ej kunde
komma undan, endast ångestfullt skrika på hjälp.
Trofast, låt bli så, Trofast. Trofast, kom hit till
husbon, så, lägga sig stilla“, lugnade gubben.
Hunden kom ock, men bevakade med gnistrande ögon
Valborg, hvarje ögonblick färdig att rusa på henne. Han
hölls dock tillbaka af sin herre, för hvilken ett ljus gick
upp.
“Ja, nu förstår jag. Jag tyckte nog jag drog känsel
på henne, och Trofast misstar sig aldrig. Hon är ett
af de där barnen, som hånade den blinde gubben.“
Valborg brast i gråt, och uppskakad som hon var af
rädslan för hunden nästan sjönk hon ner på en tufva.
Om ni visste“, sade hon, när hon blifvit litet
lugnare, “hur vi ha ångrat oss, och hur olyckliga vi sedan
varit. Vi sökte er genast öfverallt, ty vi ville så gärna
godtgöra vårt fel, men vi kunde icke finna er. Och sedan
kom den förbannelse I nedkallat i rikt mått öfver oss,
så nog veta vi nu, hvad försakelse vill säga, och därför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
