Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
hälsade mycket hjärtligt på henne, men Harald
öfverraskades dock af skillnaden på folkets utseende när de
lämnade egendomen och nu. Då gjorde det intryck af
glädje och välmåga, och nu syntes människorna
nedslagna och uthungrade. ’Torpen voro också förfallna,
och barnen som lekte utanför smutsiga och vanskötta.
Serena såg också detta och i dag tydligare än
någonsin. Hon ville urskulda sig, men det kunde hon ej utan
att kasta skugga på sin fars minne; och så foro de
långsamt fram genom den stora granskogen. Icke heller
där var sig likt. Utgallringen af träden hade skett
hänsynslöst, endast de små och piniga hade lämnats kvar.
De kommo förbi sjön, där de i vinterdagar så ofta i
isens famn ritat runor. Den var sig lik i höststämning.
Rönnträden med sina vackra klasar af röda bär speglade
sig i den lugna vågen, och näckrosbladen summo som
förr vid stranden. Där låg båten, men nu gammal och
förfallen. Lika bristfälligt var badhuset.
De åkte uppför backen långs planteringarna och fram
till den gröna planen, där de den minnesrika kvällen
uppställt granen och gjort snölamporna, hvilka gifvit
anledning till så mycket onyttigt gräl. Det var också
här den blinde gubben blifvit så ovänligt bortvisad.
Tårar skymde deras ögon, och som genom en dimma
sågo eller rättare kände de, att vagnen stannade. Ännu
hängde dock alltjämt ett glitter för ögonen, och i dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
