Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
prisma bröt sig det gamla, välkända slottet med
verandan, och —
Nej, längre gick det ej att lefva i det förflutnas värld.
Harald hann knappast kasta sig af hästen, förrän han
skyndade upp för den korta trappan och — i sin fars
famn.
Hvad den reslige mannen hade blifvit nedböjd, och
den vackra, gamla frun, icke gammal af år, men af
bekymmer. HSonen smekte det silfverhvita håret under
den fina spetsmössan.
Återseendets fröjd var öfverväldigande, och det dröjde
en stund, innan fru Lindahl kunde kläda sina känslor
i ord. “Är det verkligen du“, hviskade hon, “min egen,
stora gosse.“
Hon kysste hans panna och tog hans hufvud mellan
sina händer, som om han ännu varit liten och stått vid
hennes knän.
“Hur kunde du i så många år uthärda ett sådant lif,
som du måste ha fört?“ frågade hon med en sådan oro
i rösten, som om han ännu varit infrusen i polaris.
Å jo, det gick nog. Visserligen äro mina lemmar
litet stela, och händerna — han visade henne dem, —
de äro nog ännu blåfrusna, men jag har ju hvartenda
finger i behåll, och nu är jag hemma hos mamma, och
då går inte längre någon nöd på mig.“
Hon tvang honom mildt att taga plats bredvid sig på
soffan, och medan hon kärleksfullt värmde de af frosten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
