- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
15

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


— De ä alldeles märkvärdigt hva en pojke kan hinna me mycke.
Hva Bobergskan behöft. tretti år för att få, de dammade Kalle sönder
på tjuge minuter, ä lilla fru Bergström ska tro att han hant me mycke
annat också.

— Köksdörren slog han i baklås just när Bobergskan hade klänningsärmen
emellan, så den fattiga människan måste krypa ur lifvet,
när både åkarn å hans karl stog å såg på. Å just när åkarn hade lyft
en smula på öfre halfvan åf den stora dragkistan, narrade Kalle
karln i andra ändan att släppa taget, så åkarn fick fingrarna emellan
å ställde sej att svära, så de kunnat vattna sej i mun på den lede
å en frälsningskadett kunnat dö i själskramp.

— Men si åkarn hade inte väl kommit loss, förrän han gaf Kalle en
hurril, så Kalle stog en lång stund å funderade om han skulle gå opp
i limningen eller om han skulle flänga ett slag ut för trappan. Han
valde det sista, men där stog olyckligtvis Bobergskans nya gungstol
i vägen å den tog Kalle till ressällskap utför de fyra trapporna. Man
tycker väl, att en sån hurril skulle göra en liten guss ängel åf en sån
där vanartig lymmel, men de lax inte den gången. När de andra
kom ner för att plocka opp bitarna åf Kalle, för att gå till lasarettet
me dom, så stog Kalle ute på gatan och kittlade hästen under magen
med ena gungstolsmeden.

— När han inte längre fick hjälpa till att lassa, skulle han hämnas,
gubevars, genom att sjoppa kvartersputeljer mellan möblerna,
för att inte tala om att han stoppa asken med Bobergskans bästa
hatt imellan två stolar, så ena stolbenet gick tvärs igenom både ask
å hatt, å så stälde han sej, just som Bobergskan klifvit opp på lasset
för att åka me, å peta hästen i näsan med ett höstrå.

— Nog ä våra åkarkampar beskedliga å hyggliga, ja, så de till
å me låta göra korf åf sej, men därför kan dom väl inte tåla att nån
petar dom ända opp i hjärnan med ett strå. . . . Hästen knyckte tiV, å
la af i sken, så Bobergskan for rakt i famn på åkardrängen å slog sin
mun mot hans, så de såg riktigt oanständigt ut, å då lämnade Bobergskan
sitt gamla hus som ett riktigt spetakel, tack vare den elemänskade
Anderssonskans Kalle.

illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free