- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
17

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

inte om hon skulle fara ut genom taket eller golfvet, menyer att
ha snurrat en lång stund slog hon i sällskap me en schgtonjéemot
väggen, så den gick sönder och hon kom ut pa en vind. Fattiga
människan, hon kunde ha blifvit alldeles mosad!

— Å hennes missdådare till pojk, tänker frun. Jo, den lymmeln
redde sej nog. Han hängde halfvägs ut genom lilla fönstret på koksdfrren
Vde han också haft en schyffonjé som skjutit på, hade
han väl varit halfvägs på en världsomsegling i de hai taget Me
han hade tur han, så när polisen kom, kunde han peka ut h art hans
mamma tagit vägen. Hon hittades också alldeles hel liggande in
trasslad i schyffonjén på grannvinden.

— Men si kakelugnen, den hade sagt gunatt for alltid, den. De
fanns minlif å knif inte så mycke qvar åf’en, så man kunde snusa
oppet, å Anderssonskans ‘kaffehurra”, ja, den a på vag till himle
om den inte redan ä där.

— Men nu kommer de roliga! Di hade inte väl fått Anderssonskan
fri från schyffonjén, som hon rännt hufvet in i, förrän hon rusade
opp å häktade ner sin söta Kalle från köksdörren a nu ska frun
tro att lilla Kalle fick för att han funnit opp silfret eller rattaie krutet
Hon tog fatt i ett löst stolsben, si de fans så godt om tockna a
så vände hon den rundaste delen af Kalle till, å så hankade hon åsta
å skulle-nog ha hållit på än i da’ om inte den valpen till pojke knyckt
till så att modern for ut genom hålet i väggen för andra gången, medan
han själf sprang ner för att gömma sej i tvättstugan. Men hi,
hi. hi, de skulle han aldrig ha gjort, ’för där stod just Petterssonskan
på väg att höra efter hva som smälde.

— Nu va hon förstås vipps på de klara me att Kalle hade ett
finger me i röran, för si han såg så snopen ut, och mer behofde hon
inte ana, för att på samma gång få lust att betala Kalle för den dar
gången, han spikade fast hennes kjol ve planket.

— Hon högg Kalle med ena armen å klappträt me den anra, å sä
tog hon i där Kalles mamma slutade å höll på me de ända tills jag
kom.

— Nej, se hva ä de för trifligt, madam har för sej? sa jag
naturligtvis.

— Jo, sa Petterssonskan, jag håller på att klappa kläder ät Anderssonskans
Kalle . . . .
__ Men vipps va pojken på benen igen å skulle ge sig at, men
den gången tog j a g emoten i dörren, å jag ä inte hämndfull, gu bevare
mej, men jag kom ihåg, när han såpade min trappa å så låg Petterssonskans
klappträ så bra i hand. ... Ja, jag kunde inte låta
bli; jag satte Kalles lilla vanskapade hufve mellan knäna på mig ä
så kvitterade jag resten af räkningen på trappsåpningen, kjolspik-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0019.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free