- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
19

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


SJÄTTE KAPITLET.

Anderssonskans Kalle gör i kaninafvel.

PILGRENSKAN kom ut genom inkörsporten med en fart, som
hade hon haft en kanonkula, som gick fortare än hon själf,
efter sig. Kjolarna hade hon öfver knät och blottade ett par
hemstickade yllestrumpor, de där vid tiden för Amerikas upptäckt
måtte haft en utmärkt fin och hvit färg.

Väl kommen ut på gatan släppte hon maktlös taget i kjolen och
lutade sig som en planka mot husväggen.

— Ahååå! stönade hon och stirrade envist rätt fram, som såge
hon en giraff dansa pas de quatre på ett spårvagnstak.

— Hi-hi-hi, flen Bergströmskan, där hon kom skvalpande med en
half liter kärnmjölk i en sexlitersflaska, jag tror lilla fru Pilgren reproducerar
sej i balettkonsten. Ja, ja, tilläde hon, ä’ man snygg inunder,
gör de ingenting, men annars så . . . .

— Åhååå! stönade Pilgrenskan.

— Jo, jo, flinade Bergströmskan. lilla fru Pilgren ä inte ung
längre. Frun ä väl snart öfver 52? . . . .

— Åhååå! stönade Pilgrenskan.

— Koss i je! skrek Bergströmskan. Det måtte väl inte vara någe
på tok me fruns vindögda dotter? Hon har väl inte blifvi anglevererad,
häller, de söta lilla barnet?

Det var precis hvad Pilgrenskan behöfde för att kvickna till.

— Hva! pep hon och ögonen höllo på att ramla ur skallen på
henne. Jag är en fattig, syndig människa, men om jag så ä dö, så
går jag opp å säjer någe fult, om di vågar förtala min rara Ofelia, för
de ä då, gu välsigne henne, de älskligaste barn, som gått i ett par
knäppkänger sedan Napoleon dog på sköna Helena.

— Å gu’ bevare mej väl, sa Bergströmskan och skakade öfvertygande
på kärnmjölken, skulle jag säja någe om fruns flicka, jag,
som sjelf har en sån mönsterflicka, som ingen i världen kan mäta
sej me.

— Jo, jag vill mena de, sa Pilgrenskan, med ett tonfall, så att
Bergströmskan måtte sätta ifrån sig kärnmjölksflaskan för att inte
darra ut mjölkskvätten. Så skakade hon utaf ilska.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free