- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
33

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

stället för att köpa sej ett mått kaffe, gick hon å gaf den där
patenterade humbugsmanicken di tie örena å då skulle hon bli bra i hela
kroppen, sa han . . . . Jo, nog blef hon bra. Så snart hon fick tag i de
bägge messingshandtagen å Kalle dragit ut en lång messingsbit ur
lådan, så vände människan in å ut på hela ansikte å börja gå an som
den värsta tjangsånett. Hon sparkade i taket å började sjunga visor
som va så fula att en gardist kunde rodna långt ner på ryggen . . . .
När så ändtligen Kalle fick handtagen ur näfvarne påna, så tog hon
sin stora pannkakslagg, å de va för väl att den förtjusande lilla vargungen
tog lådan me sej å la i väg, ty laggen kostade öfver en krona,
å de va lilla Kalle sannerligen inte värd.

— En annan sån där ofriserad kålrot hade naturligtvis efter de
gått tebaks me den förskräckliga lådan, men Kalle han håller på förtjänsten
han, å så gick han ner i tvättstugan, der Petterssonskan å
Stenbomskan stog å tvätta . . . . Tror inte lilla fru Bergström att han
narrade dem me? . . . . Jo vars . . . . De ville bli åf me röjmatisen båda
två, men som di inte trodde di hade mer än för fem öre hvar, skulle
dom bara hålla i hvars ett handtag å sen i hvarandras händer. ...

— Må vår herre evigt förlåta dem, för så fjolliga ha étt par kärringar
allri vari förut . . . . Stenbomskan svor å Petterssonskan läste
“fader vår”, å så tog di sej till att skutta som ett par markatter kring
gårn medan Kalle sprang efter å höll i lådan.

— Värst va Stenbomskan. Hon skulle försöka gå på knäskålarna,
gamla skrället, men som Petterssonskan oupphörligen hoppade
som en guttaperkaboll, måste hon hoppa me . . . .

—- De va en ringdans som allri hade slutat, om inte Petterssonskan
kommit att sätta sig i stora vattesån å Kalle fått loss handtagen
å hunnit gno. Men kan någon människa tänka sej, att Stenbomskan
ä som förhexad efter de . . . . Hvar tjugonde minut börjar hon
strutta ikring å hoppa, allt under de hon svär så de behöfs tjuge
frälsningsflicker för att vända om’na- till. ett sedligt lif igen.

— Hon tror hon fått elektrissite i sej å funderar ibland på att
skrufva fast en töcken där glögglampa i skallen på sej å ta plass som
gatlykta,

— Nå men frun sjelf då? sade Bergströmskan, som inte kunde
hålla mun längre.

— Nej, mej fick den lilla apskallen aldri tag i, för si han gick
först in till åkarns midt emot å narrade där långa drängen att ta
elektrissite för en inväxt nagel, han hade, å då, då må lilla fru Bergström
tro de blef skojit . . . . När drängen först fick tag i messingshandtagen,
sa han en hel ramsa som vår herre allri ska förlåtan, å
så försökte han krypa upp genom halsen på blåskjortan. De gick
naturligtvis inte, för de satt en nål i skjortan, å då ble han så arg,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free