Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Sätt sej inte ner å vänta på de, madam, sa Pilgrenskan med
öfvertygelsens värme. Den där indioten ä så sant jag lefver gjord åf
guttaperka. Man må dunka i hans illa missfasonerade hufve så
mycke man vill, de ä som att köra näfven i sågspån, eller han må
ramla från själfva himlen rakt i en makladammhög så mår han lika
bra, som om han satt å doppade såna där klaviarsmörgåsar i påtvin
. . . . Nej, den biter inte själfva katten på . . . . Tänk bara, när de lilla
satfröt drulla ner för Bobergskans tre hårda å kiliga stentrappor å
man redan gladt sej åt att få vara me på hans begrafning, så va han
ju bra på fjorton dar. Nej pass för den . . . Härom dan skulle han ju
vara sån dar komoj, så så smög han sej in i Jansons’ stall midt emot
å skulle rida barbacka på Janssons arga häst . . . . De bar sej guskelof
inte bättre, än hästen gnodde tillbaks in genom den låga stalldörren
å strök åf lille Kalle i dörrn me en fart, så Kalle körde hufvet tvärs
igenom dörren å hängde i luften på en hvass spjäla, som han fått i
hakan, å skrek “mamma” så de hördes kring hela kvarteret.
— Men Janssonskan, som var ensam hemma, hon tyckte han
va så söt där han satt, så hon inte på en lång stund kom sej för att
ta ner honom.
— Ja men tänk, sa Bergströmskan, att han inte hänger där ännu,
så en ann kunde få lite roligt också.
— Men han har minsann hämnats, må fru Bergström tro, å de
på oss allesammans, så till slut ska man få si, att di bjuder honom
på kaffe för att få vara ifre . . . . Men den som ska bestå doppet, de
ska bli jag, å de ska bli utaf min bästa klästrecksstake, de ska lilla
Kalle ha för sitt komojs. Kan fru Bergström tänka sej, att till sånt
där hör att man ska kasta lasse också . . . .
— Nä, hva säjer frun, de ä väI inte de beskedliga kattkräket,
Lasse hos bagarns, som ska kastas?
— Inte . . . . de ä ett tåg med en uggla i ändan på, en töcken där
snara, di kasta om bena på en, å då står man me hufvet neråt
mesamma.
— Nä? . . . .
— Jo, den ohyflade apskallen gick ut me mor sins klästreck på
"gärdet" å öfvade sej, å så kom han hem en mörk kväll å den första
han försökte på va Janssonskan, förstås . . . . Hult! sa de i luften, å
så hade människan tåge om lifvet å Kalle drog till, så att de gamla
spetaklet vände benen som ett par tvättstakar i vädret å försökte
komma me hufvet mellan gatstenarne . . . . Å de unrar väl ingen skapad
på, att man vill sjunka genom jorden, när man inte ä renare inunder
än Janssonskan å fyra åkardrängar stå å flina.
— När människan ändtligen fått händerna fria, då va naturligtvis
lilla Kalle borta, men nu ska fru Bergström få höra, hur skam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
