Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJORTONDE KAPITLET.
Anderssonskans Kalle gör i knäck.
BOBERGSKAN kom flåsande som en lungsiktig ångvält uppför
backen, och just som hon kom utanför 23: ans port, kom Pilgrenskan
ut genom porten och försökte smita om hörnet och
in till “Kikhostan”, som hade magasin snedt öfver.
— Jisses, människa, skrek Bobergskan och högg Pilgrensuan i
kjolsprundet. — De ä väl sina modiga månader sen jag såg henne
sist å ändå ger hon sej till att springa som om hon hade Petterasonskan
efter sej, som hon ä skyldig en å tie.
Under andra förhållanden hade Bobergskan inte fått ha näfven
i sprundet så värst länge, men den här gången var Pilgrenskan inte
sig lik. Hon stod stilla och vände bort ansiktet, för att inte Bobergskan
skulle se hur käkarna arbetade och malde som en gammal slöback
till kaffekvarn på henne.
— Ska hon inte hälsa, människa, å ska hon inte berätta något
nytt, när vi inte sett hvarandra på så länge.
Men Pilgrenskan bara stod och malde.
— Har hon då rakt fått lim i mulen, efter hon inte iss att svara!
Pilgrenskan bara malde.
— Eller ä de Anderssonskans: Kalle, som satt ihop mun på alla
kärringar i kvarteret, efter man numera inte kan få tala me nån.
Pilgrenskan gjorde en kraftansträngning med käken och fick
ändtligen upp munnen, som hon därpå höll uppspänd, liksom väntade
hon på att man skulle slunga någonting ner i halsen på’na.
A—a—a—a . . . . stönade Pilgrenskan.
— n—n—derssonskans Kalle, fortsatte Bobergskan.
— Ta—ta—ala inte o—om den elemänskade varelsen, fortsatte
Pilgrenskan, som sedan hon bara fått upp munnen sin en gång, inte
tycktes ha någon lust att slå igen den på nytt.
- Men hva har då händt me’n, jag har inte fått veta ett knyst
om’en på så länge . . . . Jag trodde rakt att den lede tajit honom.
— O, om något så välsignadt ville hända, pep Pilgrenskan, som
höll en nyckel mellan käkarna, så att de inte skulle gå ihop igen.
Nu kunde Bobergskan inte hålla sin nyfikenhet längre.
— Men så tala! halfskrek hon. Hva har hon fått i mun, efter
hon inte törs ha igen klaffen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
