- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
54

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


Pilgrenskan skulle gärna ha velat hämnas genom att slå ihop
käkarna och inte säga ett knyst, men dels lockade kaffet och “göken
och dels behöfde hon så väl ösa ilskan ur sig, sedan hon nu en
gång fått gångjärnen smorda igen.

— Jo si, började hon, den sakra pojken skulle göra sej till efter
allt rackartyg han gjort, å kan någon tänka sej, hva han hittade på?
. . . . Jo, han kom me en hel pappask full me de raraste små fyrkantiga
knäckbitar, som han sa han köft åf kryddbonesarn om hörnet..
Å, du min lilla skapare, ett sånt boffrö! . . . . Si, han ville göra allt
godt å väl, sa han. Jo, nog har han gjort godt allti . . . . Hvarenda
käning i grannskapet har fått galopperande tunghäfta å har inte
kunnat öppna munnen, ä deras rackare till männer håller me Anderssonskans
Kalle förståss, å skratta så underkäken ligger å glappar
ända ner på magen pårom . . . .

— Hi, hi, hi! gren Bobergskan igen. Jag tyckte väl att de va
som i kyrkan hela veckan i de här kvarteret . . . . Alla fruarna hade
läst in sej, å inte den bittersta gnutta skvaller hördes . . . . Man må
väl tacka sin gud, att man bor på en annan gata, annars hade man
väl dött ihjäl åf bara tungförstoppning.

— Afbryt mej inte, sa Pilgrenskan, för släpper jag nyckeln, går
mun ihop för hela dan igen . . . . Si, de hade väl gått för sej om de åtminstone
varit knäck, men kan lilla fru Boberg tänka sej, de va
sån där sorts hartsch . . . . de va braständare, di kallat . . . . otäcka
kådbitar, å si de ä dom som smort ihop mun på oss.

Kåda . . . . Ho, ho, ho! . . . . Bobergskan måste hålla sig i takrännen
för att inte rulla utför backen af bara skratt.

— Ja hvem i alla halta å hoppande kunne tro de lilla barne om
en sån svart gemenhet? . . . . De kan en väl tänka sej, att vi fattiga
kärringar inte ä bortskämda me hvarken braständare eller knäck, å
dom såg ackurat ut som knäck . . . . Men värst va att han sa, vi skulle
värma dom, för si kall gnäck ska inte vara bra för magen, sa
han . . . . Å de sabla fröt!

— En kan naturlitvis tänka sej att hvareviga kärring tog- hvar
sin och somliga två å tre, å så snodde di hvar te sej att kalasa.
Jo, de vart ett kalas! . . . . Först värmde dom eländet, å så snart de
ficket mellan betarna, så va de stört omöjligt att öppna munnen mer
. . . . Den elemänskade kådan satt fast som lack på en gammal pels
. . . . De slet å de grät, men de va lögn 1 helsicke, de fick inte opp pratapparaten
hvarken den dan eller dan därpå . . . . En del hade gett
ungarna också åf den uschla smörjan, å fast ungarna skulle sta
a tjuta så va de stopp . . . . De va så tyst i huset hela eftermiddan,
och på kvälln, när deras kräk till män kom hem, trodde dom förstås

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free