- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
67

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

krigat i Amedrikat, men allri hade jag tänkt mej, att de rysliga kriget
skulle ha såna gudomliga följder i de här råtthålet till hus, inte.
Se, de söta lilla opiskade kräket Anderssonskans Kalle hade natuligtvis
ingen ro, när han fick veta att di krigade å inte han fick vara
me å skrämma lifvet ur alla kärringar. Därför skulle han förståss
göra krig här hemma.

— Ho, ho, ho, du min lilla raraste, fnittrade Pilgrenskan. Kalle
förlorade. Han fick stryk, å nu ä de gudskelof fred. Si de började
så, att Kalle hade bytt sej till en dynamitpatron åf en annan pojke
och gett honom mor sins psalmbok med benpärmarna . . . .

— Tänk, ett sånt rart barn, den gossen va!

— Ja, de går bättre att tigga, när man har en snygg psalmbok,
sa han. Men lilla fru Boberg kan tänka sej, hvilken förskräckelse
de blef, när di i huset fick veta att Anderssonskans Kalle hade en
dynamitpatron. De där läsarherrskapet Filborgs inpå gården testamenterade
tie kronor till frälsningsarmén. Malmbergskan tre
trapper opp sa opp sitt kontrakt, ä Bergströmskan, hon var då alldeles
ifrån sej. Hon vågade inte sätta sej och knappast gå öfver
gården. Den som burit sej åt som hon behöfver sannerligen inte
frukta att komma till gud . . . . Jag mins väl den där näsduken, som
försvann för mej för tre år sen.

— Nåja, jag ä inte långsint . . . . En dag hade Anderssonskans
Kalle fått ihop alla busungar i kvarteret, gud vet om inte lilla fru
Bobergs systerson till å me va me, nog åf, de skulle leka amerikanare
å skulle ta in tvättstugan.

— Ack du milde fader, du vet hva du gör, du, fortsatte Pilgrenskan
med ögonen mot himlen, under det hon petade sig med en hårnål
i örat. — Den dagen hade Bergströmskan tvättstugan, å när hon
fick se alla pojkarna storma an, dängde hon inte så mycket som
ett ämbar hett vatten öfver dem, utan hon g a f sej, å kan någon
tänka sej, hva de busfröt Anderssonskans Kalle gjorde? Jo, han
band människan me ett klästreck ve en stol i ena hörnet å så la
han dynamitpartronen midt under stolen. Herre du min skapare!
Bergströmskan, som i alla tider varit ett sånt elemänskadt rifjärn,
hon satt alldeles stilla å läste långa bitar ur lillkatjesen å lät pojkarne
husera med hennes tvättpalter bäst de ville.

— De klädde också ut sej i hennes gardiner å soffvar, å skulle
vara såna dära instrumenter, som ska förlösa Kuba från di spanska.
Bergströmskan skulle vara deras krigsfåne, å gud ska veta att fånig
va hon också. Hon sa inte ett skvatt, ända till dess pojkarna sa di
skulle skalpera henne. Men herre min skapare, hva hon då gasta.
Hon trodde förstås di skulle ta håret åfna å ve hennes skrik kom
natulitvis alla kärringar i gårn till å skulle hjälpa henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free