- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
68

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


— Men si Anderssonskans Kalle han ä inte den som ger sej i
första nypet, inte. Han hotade tända på dynamitpatron under
Bergströmskan, så hon skulle flyga i luften, å då flydde natulitvis
alla kärringarna.

— Efter den betan tog pojkarne nyckeln ur tvättstugan å sa,
att man först skulle ta in tvätthuset, innan Bergströmskan blef lössläppt.
Kan man tänka sej, att ta in ett helt tvätthus. Man ska
ine vara lite sjuk då! På den saken höll kärringarna råd å beslöto
förståss att gå efter sina männer. Si då ä supbultarna, som di annars
kallas, bra att ha.

— Oj, ett sånt stim! Så snart en af dem satte en krokig spik i
nyckelhålet, skrek Bergströmskan inifrån: Jösses, nu flyger jag! å
då tog man ur spiken igen. Då va de någon slugskalle, som hittade
på att man skulle ta gårdsslangen och leda in genom fönstret å ge
de söta fröna en kall afrifning, så de inte skulle torka på fjorton dar.
Ja, man hade väl inte fått vatten i slangen, förrän alla pojkarna
sprang å gömde sej inunder de omvända karen, under de Anderssonskans
Kalle kröp bakom Bergströmskan, å tjo! så fick hon sej en
stråle midt i syna, så hon väl sväljde ett halft ämbar vatten i ett
tag.

— Hvem i helskufta kan svälja slikt, å hon hade häller inte
fått strupen klar, förr än hon lofvade karn en krona om han lät bli å
spruta.

— Just då kom jag, å jag ska säja lilla fru Boberg, att jag har
vari gift i tretti år, så nog har jag varit me om värre saker än kärringar
me dynamit under ändan. Jag klef in genom fönstret å vips
va de orakade lilla utskottet framme å hotade att tutta på under
den stackars Bergströmskan, men se jag känner den skojarn Kalle,
jag.

— Kan nån människa tänka sej, hva dynamitpatron va åf?... .
De va en trärulle me en svart tåt i. De lilla fröt hade ljugit ihop
hela dynamitpatronen. Men de hade han inte gjort för inte.
Jag öppnade dörren så di andra kom in, å du min store Pettersson,
så trifligt de blef!

— De blef en konsert åf tie pojkar, som sutto med hufvet mellan
knäna på en hel del hyggligt folk, å me de söta små runda risbackarna
i vädret. Oj, oj! De lät precis som i ett svinslagteri, så
vackert lät de.

— Krig är förfärligt när de pågår, lilla fru Boberg, men, herre
min skapare, hva freden ä skön!

illustration placeholder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free