- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
70

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ska sätta undan paltkakan, om bara lilla fru Pilgren ber.ättar lite om
hva de kartnaglade hampfröt Anderssonskans Kalle gjort, för någe
roligare ha vi inte, som bo i andra hus, än när kärringarna här i
gårn får lite kaffemuntert med den söta indioten.

— Ja, han tar kol på oss allihop, om vi inte snart få tag i’n nån
gång när vi har stortvätt å vi fått nya klappträn.

— Ho, ho, ho, flen Bobergskan och hennes runda mage hoppade
upp mot hakspetsen, säj för all del till mej, så jag kan få en plats
på första sparketten.

— Jo, de va så, började Pilgrenskan, att Levinskan fyra trappor
opp, hon som har så många krämper, så hon har ett helt Serafimerlasarett
i skallen, ett Sabbatsberg i bröstet å hela “Grubbens” i
magen, hon skulle, bevars väl, ha bloiglar att suga ur sej me, liksom
inte hyresvärden skulle duga te blodsugare åt henne som åt oss.
Nå, de må vara hennes sak, men att hon skickar en sån jubelkaraff
som Anderssonskans Kalle efter dom, de ska allri bli henne förlåtet
när håkansson en gång tar’na på ellgaffeln.

— En kan förståss tänka sej, att när Anderssonskans Kalle kom
från apoteket me en hel tekopp full me såna där rysliga djur, att han
skulle fundera ut att plåga oss kärringar mer om å först natulitvis
mej. Jag, tycker om honom som man tycker om en isbit innanför
nattröjan eller tycker om kakerlackor i hvitkål . . . . Där kom den
fullslipade lilla bandhyfveln emot mej me koppen å sa: “titta, tant
hna”! , Han sa “tant”, tänk. “tant”, sa han . . . . O, att jag inte “tanta
till en så ansiktet gick i baklås pån å hans fula lilla tunga ramla
ner i maggropen pån.

— Han dref i mej si, att iglana va en slags loppfångare —
precis som katter tar råtter — å att man skulle lägga dom i sängen hos
sej . . . . Den lille söte guden må veta, att jag inte vet mer åf lopper
än en elefant vet åf liktornsplåster, men, får man en loppfångare,
tänkte jag, så allti får man lopper. Jag stack bums ner fingret i
koppen ä. du min röa, blåa å gridelina så de högg till! — En åf
di svarta små rackarna sög sej fast ve pekfingret å satt där som
hade han en skruf i ändan. Å så han sög! Jag kände hur allt bio i
hela kroppen gick ur mej å jag ville skrika på polis, men de fanns
mgen styrsel i tungan — — —

Tänk! sa Bobergskan.

— Ja, å så sög han all bion ur hjärtat, så de började gå baklänges
å de kändes som jag fått en stor gråsten i bröstet . . . . Jag blef
tom som en bränvinsputell på måndan, men de otäcka djuret på
pekfingret på mej de blef stort som tivolibalkongen — den där som
gick opp å ner i somras — å när jag inte hade nån bio mera, så
damp jag omkull som en tom potatissäck.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0072.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free