- Project Runeberg -  Andersonskans Kalle samt ditt och datt för lediga stunder (Andersonsskans Kalle. Pojkstreck o käringsqvaller) /
73

[MARC] Author: Emil Norlander With: Gus Higgins
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.


— Nej, si lilla fru Pilgren, sa Bobergskan genast. Se ett sånt
lite sött handarbete frun fått åf sin nian . . . . O, så vackert! . . . . De
ser ut som de vore gjordt me ett stolsben . . . . Si stolsben smyger sej
så bra efter . . . .

— Jo, jag skulle villa se mitt kräk till man den dan han la hand
på en värnlös kvinna . . . . Jag skuile slå honom i så många små bitar,
att inte ens en kärring som väfver matter skulle kunna få nåt åf bita
rne.

— Åhnej, sa magasinsfrun, de ä naturligtvis Anderssonskans
Kalle, som gjort en afbetalning på gammal skuld.

— Tänk, den lilla raringen, bjäbbade Bobergskan, att ingen kan
köra ett kvastskaft igenom’en, så man kunde ställa’n i en hörna och
veta hvar man had’en.

— Hurusom hälst, föll magsinsfrun in, borde allt lilla fru Pilgren
ta å låta Grabow måla nya dekorationer i ansikte på sej....
Di där frun har ä rysligt skrabbiga.

— Jo, de skulle se ut för en fattig människa de, sa Pilgrenskan.
Nej, jag gick till den där målarkludden in på gården, å han borsta öfver
mej me en hornsugga.

— Gud, så rart namn! . . . . Sa han de till frun?

— Till mej . . . . Nä, men pänseln heter så.

— Ja, sa Bobergskan, man kan tat me.

— Nå, människa, skrek magasinsfrun. Skynda sej å tala om,
hur de gått till . . . Äre någe skojit, bjuder jag gärna på en pilsner.

Det tog skruf, och Pilgrenskan såg förresten ingenting hällre
än få lätta hjärtat och omtala den rysliga händelsen.

— Jo si började hon, den tvåbenta olyckan Kalle har hittat
på ett alldeles nytt spel som heter “långtjänis” å som ä ganska rart
. . . . Man lär sej springa så bra efter spårvagnar, när man spelat de,
å så ä de så enkla grejor si . . . . Bara nåra bollar eller potatisar eller
afslagna sängknoppar å så en hängmatta å nåra klappträn. Kalle,
den gemena rackarungen, hade sett de i Indiotparken, å genast
förståss så skulle han införa’t, bland gårns aila kärringar.

— Va kärringarna me?

— Tjavisst, när själfva kungen spelar de, behöfver väl inte en
körring i 23:an genera sej.

— Nå?

— Jo, i söndas, satte han upp en hängmatta midt öfver gårn å
delade pojkarna i två skockar, å så snart en slog till sängknoppen
di hade, me sitt klappträ, skulle en anna slå tebaks knoppen.

— O, så enkelt!

— Ja, de låter så, ja . . . . Men si första knoppen, di började me,
suttade Janssonskans koppärriga Rulle in genom ett fönster två

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 01:21:30 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/neandkalle/0075.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free